Stormen utanför bedarrade inte. Tvärtom verkade den hämta ny kraft, som om berget självt rasade över det våld som nyss hade utspelat sig i den lilla timmerstugan. Vinden slet i takpannorna och snön yrde in genom den trasiga dörren, lade sig som ett kallt, vitt täcke över blodfläckarna på golvet.
Elias reste sig långsamt. Han släppte inte Elara med blicken, men hans instinkter – slipade under åratal av överlevnad och mörker – tog över. Han rörde sig snabbt och målmedvetet. Från en krok vid spisen drog han ner en tjock rulle rep. Utan ett ord började han binda de tre männen. Han var brutal men effektiv; knutarna var professionella, dragna så hårt att det strypt blodtillförseln om de hade försökt kämpa emot. Den ende som var vid medvetande, mannen med den brutna armen, stirrade på Elias med en blandning av hat och ren, oförfalskad skräck.
Elara stod kvar vid dörrkarmen till sovrummet. Adrenalinet pumpade fortfarande genom hennes ådror, en elektrisk ström som fick hennes händer att skaka svagt. Hon tittade ner på jaktkniven hon fortfarande krampaktigt höll i handen. Spetsen var fläckad av mörkt blod. Hennes blod. Eller snarare, blod hon hade spillt. Hon kände ingen ånger, bara en uråldrig, djurisk insikt om att hon hade gjort vad som krävdes för att överleva. För att han skulle överleva.
“Ge mig kniven, Elara,” sa Elias med en mjuk, men bestämd röst. Han stod plötsligt framför henne igen. Hans stora hand slöt sig försiktigt över hennes skakande fingrar. Han tog vapnet ifrån henne, torkade av det mot sitt eget byxben och lade undan det. “Du gjorde bra ifrån dig. Mer än bra. Men nu måste vi agera snabbt.”
Han vände sig mot mannen på golvet. Elias ansikte blev återigen en mask av is. Han grep tag i mannens krage och drog upp honom så att de var öga mot öga.
“Vem skickade er?” väste Elias. “Och svara ärligt, annars bryter jag din andra arm, och sedan lämnar jag dig åt vargarna.”
Mannen spottade blod på golvet och flinade snett. “Kaelen,” väste han fram mellan sammanbitna tänder. “Kaelen tog över Syndikatet förra månaden. Han rensar ut alla lösa trådar. Du, Jägaren, är den största lösa tråden av dem alla. Han vet att du stal liggaren innan du försvann. Han kommer aldrig att sluta leta. Det är fler på väg uppför berget just nu. Stormen saktar ner dem, men de har snöskotrar. Ni är redan döda.”
Elias släppte mannen med en hård duns och reste sig upp. Han svor tyst, ett mörkt, gutturalt ljud. Liggaren. Elara visste ingenting om någon liggare, men hon kunde se på Elias kroppsspråk att det var något som kunde fälla hela Syndikatet. Det var hans livförsäkring, men nu hade den blivit en dödsdom.
“Vi kan inte stanna här,” sa Elias och mötte hennes blick. All tvekan var borta. Han var i sitt esse nu, en soldat, en överlevare. “De vet var stugan är. Även om vi barrikaderar oss, kommer de att bränna ner den med oss inuti. Vi måste ge oss av. Nu.”
“Ut i stormen?” frågade Elara och såg mot det svarta, vrålande mörkret utanför det trasiga fönstret. Temperaturen hade sjunkit drastiskt, och kylan i rummet började bli förlamande.
“Berget är min fördel,” svarade han och gick fram till en tung träkista i hörnet av rummet. Han öppnade den och drog fram tjocka vinterkläder, överlevnadsutrustning och flera lådor ammunition. “Kaelens män är stadsråttor. De förstår sig inte på kylan. De tror att snön är deras fiende, men ikväll ska den bli vårt vapen.”
Han kastade en tung, fodrad parkas mot henne. Klä på dig. Allt du har. Flera lager.
Medan Elara snabbt drog på sig ulltröjor och den tunga jackan, packade Elias två ryggsäckar. Han stoppade ner torkat kött, medicinförråd, tändstickor, facklor och en liten men robust radio. Han hängde geväret över axeln och fäste yxan i bältet. Till sist gick han fram till den öppna spisen. Han grävde undan askan och lyfte upp en lös sten i eldstadens botten. Ur det hemliga facket drog han fram en liten, svart anteckningsbok i läder. Han stoppade in den djupt i innerfickan på sin jacka. Liggaren.
“Vad gör vi med dem?” frågade Elara och nickade mot de bundna männen på golvet.
“Vi låter dem ligga,” sa Elias kallt. “Jag tänder eld på några filtar och lämnar lite ved. De överlever natten om de kryper ihop. Men vi lämnar dem utan vapen och kommunikation.” Han gick fram till den trasiga dörren och drog igen den så gott det gick, kilade fast en stol under handtaget för att hålla de värsta vindbyarna ute.
