Stormen utanför bedarrade inte. Tvärtom verkade den hämta ny kraft, som om berget självt rasade över det våld som nyss hade utspelat sig i den lilla timmerstugan. Vinden slet i takpannorna och snön yrde in genom den trasiga dörren, lade sig som ett kallt, vitt täcke över blodfläckarna på golvet.

Med adrenalin pumpande i varje cell greppade hon träkanten med båda händerna, sparkade ifrån med det ben som fortfarande var kvar på bron, och hävde sig upp. Hon rullade över på de fasta plankorna och låg där flämtande en sekund innan Elias var över henne. Han drog upp henne på fötter, slog en arm om hennes midja och halvt bar, halvt drog henne de sista metrarna till ravinens andra sida.

De kastade sig in bland de täta granarna precis när strålkastarljusen från tre snöskotrar bröt genom snöröken på den sida de nyss lämnat. Ljuskäglorna svepte över trädtopparna och ner i ravinen.

Elias tryckte ner Elara i snön under en massiv gran och lade sig tätt intill henne, halvt över henne för att dölja hennes ljusare jacka med sin mörka kropp. Han pressade en vante över hennes mun. Hon kunde känna hans hjärta slå tunga, metodiska slag mot hennes bröstkorg.

Där borta, på andra sidan den svajande bron, stannade skotrarna. Motorer stängdes av. Rösterna från männen bars osammanhängande över ravinen. En stark strålkastare tändes och riktades rakt mot bron. Ljuset spelade över den trasiga plankan som Elara hade trampat igenom.

“Den är trasig! Någon har gått över!” skrek en av männen.

Elias spände varje muskel i kroppen. Han lät handen glida ner till det tunga jaktgeväret, osäkrade det ljudlöst och siktade genom snöfallet, redo att skjuta den förste som satte sin fot på bron.

Men mannen på andra sidan skakade på huvudet. “Bron håller inte för oss, och absolut inte för maskinerna. Vi måste åka runt. Upp till passet!”

Motorerna vrålade till liv igen. Ljuskäglorna vände, och ljudet dog långsamt ut i stormen. De hade köpt sig tid. Men inte mycket.

“Kom,” andades Elias när ljudet försvunnit helt. Han hjälpte henne upp. “Grottorna är nära nu.”

När de slutligen nådde bergväggen var Elara så utmattad att hon hallucinerade svarta skuggor som rörde sig i ögonvrån. Grottöppningen var helt dold bakom en ridå av hängande tallgrenar och djup snö. Elias flyttade tyst undan grenarna och drog in henne i bergets innandöme.

Kontrasten var omedelbar. Inne i berget fanns ingen vind. Tystnaden var total, mörk och nästan helig, som i en uråldrig katedral av sten. Elias ledde henne djupt in genom en smal gång, tills de kom ut i en större grottsal. Längst in fanns en uthuggning, och till Elaras förvåning var platsen redan förberedd. Det låg staplad, torr ved i ett hörn, filtar inkapslade i vattentäta säckar och några gamla militärransoner på en stenhylla.

Detta var en plats han hade förberett för länge sedan. För en dag exakt som denna.

Elias gjorde snabbt upp en liten, rökfri eld med hjälp av torrved och lite harts. Lågorna slickade stenväggarna och kastade dansande skuggor över det dunkla rummet. Värmen som spred sig var den mest underbara känsla Elara någonsin upplevt. Hon sjönk ner på en av de utrullade filtarna och stirrade in i elden, medan chocken och tröttheten sköljde över henne i vågor.

Elias satte sig mittemot henne. Han hade tagit av sig jackan. Genom hans slitna, mörka underställ kunde hon se hur musklerna spändes när han rörde sig. Han drog fram den lilla svarta läderboken från sin innerficka och lät den ligga i knäet. Han tittade på den länge, som om det var ett giftigt djur.

Sedan såg han upp på henne. Ögonen var mörka, hemsökta.

“Det är dags att du får veta,” sa han, och hans röst var låg, nästan raspig i den tysta grottan. “Du har riskerat ditt liv ikväll för en man du egentligen inte känner. Du förtjänar sanningen.”

Elara drog filten tätare omkring sig, men mötte hans blick stadigt. “Jag känner mannen som räddade mig i skogen. Jag känner mannen som nyss riskerade allt för att dra upp mig från den där bron. Det är den enda sanning jag behöver. Men om du måste berätta, så lyssnar jag.”

Elias log sorgset, en smärtsam ryckning i mungipan. “Jag var deras bästa verktyg, Elara. Syndikatet. Kaelens far, den gamle bossen, hittade mig när jag var ung. En trasig unge på gatan, full av ilska och utan någon som saknade mig. Han tränade mig. Lärde mig att spåra, att slåss, att överleva. Och framför allt – att döda.” Han tog ett djupt andetag och lät blicken sjunka tillbaka in i elden. “Jag var Jägaren. De skickade mig när någon behövde försvinna tyst. När någon hade förrått dem. Jag ställde aldrig frågor. Jag intalade mig själv att det var mitt syfte, att människorna jag jagade förtjänade det.”

“Tills du en dag fann någon som inte gjorde det,” gissade hon mjukt.