De klev ut i den skoningslösa natten. Vinden slog emot dem som en fysisk vägg, och kylan bet omedelbart i kinderna. Snön yrde så tätt att det var omöjligt att se mer än ett par meter framåt. Elias grep hennes hand, hans grepp var hårt och tryggt genom de tjocka handskarna. Han rörde sig med en självklarhet som fascinerade henne; han behövde inte se, han kände berget, visste exakt var varje träd och klippavsats befann sig.
“Vi måste nå de norra grottorna,” skrek Elias över vindens dån. “Det är en vandring på tre timmar i det här vädret. Deras skotrar kan inte ta sig dit, terrängen är för brant och stenig. Där kan vi vila och planera vårt nästa drag.”
Elara nickade, fast besluten att inte klaga. Hon fokuserade på att sätta en fot framför den andra, att följa i hans djupa spår i snön. Berget var vilt och oförlåtande, och de hade fiender i hälarna. Men när hon tittade på mannen framför sig – mannen som en gång hade flytt från allt mörker och nu tvingades möta det igen för hennes skull – kände hon en brinnande värme i bröstet.
De var ett byte inatt. Men Kaelen och hans män skulle snart få lära sig att man aldrig, någonsin, ska jaga ett rovdjur i dess eget territorium. Särskilt inte ett rovdjur som har något att skydda. Skuggorna i skogen tycktes sluta sig omkring dem, dölja dem för världen, medan de började sin farofyllda vandring uppåt, mot mörkret och överlevnaden.
Vinden var inte längre bara ett väderfenomen; den var en levande, rasande varelse som klöste med isiga klor mot deras ansikten och kroppar. Varje steg genom den djupsnö som täckte bergssluttningen krävde en enorm, nästan omänsklig ansträngning. Mörkret var kompakt, ett bläcksvart hav där endast den virvlande, vita snön reflekterade det svaga ljuset från Elias lilla ficklampa. Han rörde sig med en trubbig, obönhörlig beslutsamhet, hans breda rygg fungerade som en sköld för Elara mot den värsta vinden.
Hon tvingade sig själv att fokusera på hans fotspår. Sätt ner foten. Hitta balansen. Dra upp den andra. Det var ett monotont mantra som höll paniken stången. Kylan hade för länge sedan trängt igenom de tjocka lagren av ull och gore-tex, och en domnande känsla hade börjat sprida sig från hennes tår och fingertoppar in mot kroppens kärna. Men hon vägrade stanna. Hon visste att stanna innebar döden – antingen av förfrysning eller av de män som utan tvekan letade efter dem där nere i dalen.
Plötsligt stannade Elias och höjde en behandskad hand i luften.
Elara frös till is, hjärtat hamrade i bröstet som en fångad fågel. Hon trängde sig tätt intill honom. Genom vindens dån, nästan dränkt av stormens vrål, hörde hon det. Ett mekaniskt, ilsket surrande. Det lät som en svärm av gigantiska, metalliska insekter som närmade sig nerifrån bergets fot.
Snöskotrar.
“De har redan mobiliserat,” skrek Elias, hans läppar snuddade vid hennes öra för att höras över stormen. “Kaelen måste ha haft en trupp väntande i dalen. De rör sig fortare än jag trodde.”
“Kan de se våra spår?” ropade hon tillbaka, rösten skakig av köld och rädsla.
Elias skakade på huvudet. “Stormen raderar dem på fem minuter. Men de vet ungefär vilken riktning vi måste ta om vi inte vill bli instängda. De sprider ut sig. Söker blint.” Han greppade hennes axlar, hans blick intensiv och skarp i det svaga ljuset. “Vi har en ravin att korsa framför oss. Den är farlig, särskilt i mörker, men de tunga skotrarna kan inte ta sig över. Klarar vi den, har vi ett försprång. Litar du på mig?”
“Med mitt liv,” svarade hon utan att tveka.
Han gav henne en snabb, bekräftande nick, och sedan vände han sig om och började pressa sig framåt genom snön igen, snabbare den här gången. Tempot var mördande. Elara kände hur lungorna brände av den iskalla luften. Varje andetag kändes som att andas in krossat glas.
Efter ytterligare trettio minuters mardrömslik vandring nådde de ravinens kant. Det var en brutal, svart reva i berget. Några tiotals meter nedanför kunde hon vagt ana den frusna floden som ringlade sig fram som en död orm av is. Den enda vägen över var en uråldrig, halvrutten hängbro av tjocka rep och träplankor, som svängde våldsamt i den dånande vinden. Den såg ut att kunna brista vid minsta beröring.
“Jag går först,” sa Elias kort. Han säkrade sitt gevär på ryggen och tog fram en rulle starkt nylonrep ur sin packning. Han band snabbt ena änden runt sin egen midja med en komplicerad knut, och den andra runt Elaras. “Om jag faller, kasta dig platt på marken och gräv ner händerna i snön. Om du faller… så håller jag dig. Titta inte ner. Titta bara på min rygg.”
Han klev ut på bron. Träet skrek i protest under hans vikt. Bron krängde vilt åt sidan av en kastvind, och Elara höll andan, säker på att han skulle slungas ut i mörkret. Men hans rörelser var balanserade, hans tyngdpunkt låg, likt ett bergslejon. När han hade nått halvvägs över, vände han sig om och gjorde en gest åt henne att följa efter.
Elara svalde hårt. Hon grep tag i de isiga repen som utgjorde brons räcken. Kylan brände genom handskarna. Hon tog ett steg. Sedan ett till. Plankorna under henne var glashala, täckta av packad snö och is. Vinden slet i hennes kläder och försökte kasta henne över kanten. Halvvägs över knakade en planka olycksbådande under hennes stövel, och med ett knäckande ljud gav den vika.
Elaras ben föll rakt igenom gapet. Hon skrek till och tappade greppet om ena repet. Under bråkdelen av en sekund hängde hon fritt över den svarta avgrunden.
Men repstammen runt hennes midja spändes blixtsnabbt. Elias hade förutsett det. Med en rå, brutal styrka drog han i repet och höll hennes tyngd.
“Jag har dig!” dånade hans röst över stormen. “Dra dig upp, Elara! Du klarar det!”
