Stormen utanför bedarrade inte. Tvärtom verkade den hämta ny kraft, som om berget självt rasade över det våld som nyss hade utspelat sig i den lilla timmerstugan. Vinden slet i takpannorna och snön yrde in genom den trasiga dörren, lade sig som ett kallt, vitt täcke över blodfläckarna på golvet.

Han nickade långsamt. “En familj. En revisor som hade stulit pengar för att betala sin frus operation. Kaelen ville statuera ett exempel. Inte bara mannen, utan hela familjen. Frun. Barnen. Det var linjen jag aldrig kunde korsa. Den natten dödade jag inte revisorn. Istället dödade jag tre av Syndikatets män, tog med mig revisorn och hans familj till en säker gräns, och innan jag försvann bröt jag mig in i deras huvudkvarter.”

Han lyfte den svarta boken.

“Liggaren. Detta är hjärtat i deras imperium. Den innehåller varje mutad politiker, varje dold tillgång, varje mordorder från de senaste tjugo åren. Den kan fälla ett tjugotal av de mäktigaste männen i det här landet. Jag skickade en del av den till en journalist för att köpa mig tid, och sedan försvann jag hit upp i bergen. För att bli bortglömd. För att glömma mig själv.”

Han tystnade, och ekot av hans ord hängde kvar i grottan, tunga och mörka. Han vågade inte se på henne. Han förväntade sig att se avsky i hennes ögon. En insikt om att hon hade blivit kär i ett monster.

Istället kände han hennes hand läggas över hans. Den var fortfarande iskall, men beröringen var full av en gränslös, envis värme. Han ryckte till och tittade upp. Elara satt på knä framför honom, så nära att han kunde känna doften av snö och te i hennes hår.

“Du är ingen mördare, Elias,” sa hon tyst. “En mördare hade dödat den där familjen. Ett monster hade aldrig burit den skuld du bär på. Du blev använd. Och när det gällde som mest, valde du ljuset. Du valde att rädda dem.”

Hon förde upp händerna och kupade dem runt hans kalla, grova ansikte.

“De kommer aldrig att sluta leta,” viskade han och blundade mot hennes beröring, som en svältande man som bjuds på bröd. “Kaelen vet att så länge jag lever, hänger den här boken som en giljotin över hans nacke. Om du stannar med mig, Elara… kommer du aldrig att vara säker.”

“Och om jag lämnar dig, kommer jag aldrig att vara hel,” svarade hon obönhörligt. Hennes ögon glödde i skenet från elden, lika vilda och orubbliga som berget de befann sig i. Hon lutade sig fram och pressade sina läppar mot hans. Det var en desperat kyss, smakad av rädsla, rök och oundviklig kärlek. Det var ett löfte om att hon inte tänkte fly från hans mörker, utan stanna kvar och bekämpa det med honom.

Elias besvarade kyssen med en våldsam, skyddande passion. Han drog in henne i sin famn, begravde ansiktet i hennes axel och lät äntligen en bråkdel av tyngden han burit i så många år släppa taget. Han var inte ensam längre. För första gången i sitt liv hade han något – någon – som inte bara behövde hans skydd, utan som gav honom styrka tillbaka.

Natten passerade i en orolig halvdvala. De sov i korta intervaller, inlindade i varandra under de tjocka filtarna medan elden brann ner till en svag, pulserande glöd. Elias vaknade långt före gryningen. Hans inre klocka, formad av åratal i fiendeland, varnade honom innan hans sinnen ens hade registrerat faran.

Stormen utanför hade dött ut. Berget var nu insvept i en kuslig, onaturlig tystnad.

Han gled ljudlöst ur Elaras omfamning och lät henne sova. Han tog upp sitt gevär och kröp tyst fram mot grottöppningen. Han stannade ett par meter innanför ingången och pressade sig mot den kalla klippväggen. Genom gliporna i tallgrenarna kunde han se hur det första, bleka morgonljuset färgade snölandskapet blått. Allt låg inbäddat i ny, gnistrande snö.

Sedan såg han rörelsen.

En vitklädd gestalt, nästan osynlig mot snön, rörde sig extremt långsamt bland träden, cirka femtio meter nedanför deras position. Mannen bar ett automatvapen med kikarsikte och hade kommunikationsutrustning på bröstet. Han studerade terrängen noggrant, stannade med jämna mellanrum och undersökte brutna kvistar och små fördjupningar i den färska snön.

En spårare, tänkte Elias. Kaelen har anlitat professionella.

Spåraren hade inte sett grottan ännu, men han rörde sig i rätt riktning. Han rörde sig metodiskt uppåt. Om han hann rapportera tillbaka till huvuddeltruppen skulle grottan omringas på mindre än tjugo minuter. De skulle vara instängda i en råttfälla, med berget i ryggen och tunga vapen mot sig.

Elias insåg att han inte kunde skjuta. Ekot av ett gevärsskott skulle studsa mot bergväggarna och ge bort deras exakta position till hela dalen. Det måste ske ljudlöst. Han måste gå ner dit.

Han spände fast sin jaktkniv i bältet, lämnade geväret lutat mot väggen och smög ut ur grottan. Han rörde sig som en ande genom den djupa snön, använde varje trädstam och klippblock som täckmantel, ständigt medveten om vindriktningen så att inte knarret av hans steg skulle bära ner mot fienden. Han hade blivit det han var skapad för. Jägaren.