Roman hade till slut lyckats sälja trerummaren i sista stund, precis innan kronofogden skulle mäta ut den. Han betalade av de värsta skulderna och hyrde ett litet rum i utkanterna av staden. Det var mörkt och trångt, inte olikt det förråd han en gång gett sin mamma, men det var allt han hade råd med. Han började arbeta dubbla skift på en fabrik, tyst och inåtvänd. Katja hade fått ensam vårdnad om Pasja, men Roman betalade nu sitt underhåll i tid – inte för att han hade överflöd av pengar, utan för att han vägrat köpa något annat än nudlar till sig själv för att ha råd.
Valjas liv blomstrade i sin egen lilla skala. Hennes bakverk hade blivit så populära att tant Ludas kök inte längre räckte till. Tillsammans med en av de yngre sjuksköterskorna från vårdcentralen hyrde hon in sig i köket på ett litet, lokalt kafé under de timmar det annars stod tomt. Hon tjänade egna pengar, köpte vackra klänningar, och ibland, när vädret tillät, tog hon tåget ut till sin gamla hembygd bara för att promenera bland träden och andas luften.
Hon träffade Katja och Pasja ibland i en park. Katja var till en början reserverad, skämdes över hur hon hade behandlat sin svärmor. Men Valja bar inget agg. Hon köpte glass till sitt barnbarn, lekte med honom och gav Katja moderskapsråd när det bads om det. När Katja en dag försiktigt frågade om Valja kanske ville passa Pasja en helg så att hon kunde gå på en dejt, svarade Valja med ett vänligt leende: — Gärna, min kära. Men min avgift för barnpassning på helger är trehundra kronor i timmen.
Katja hade först gapskrattat, i tron att det var ett skämt, men när hon såg Valjas lugna ansiktsuttryck förstod hon allvaret. Hon betalade utan ett ord, och de utvecklade en respektfull relation, renons på förväntningar och utnyttjande.
En sen fredagskväll under försommaren satt Valja på kaféet och räknade dagens kassa när dörrklockan plingade till. Hon tittade upp och såg Roman.
Han bar enkla, slitna arbetskläder. Han var tunnare än förr, och hans händer bar spår av hårt, fysiskt arbete. Men hans ögon var klarare. Den febriga desperation som hade drivit honom till vansinne var borta, ersatt av ett stilla, ärligt allvar.
Han gick fram till disken och lade ner en liten papperspåse. Doften av nyrostade kaffebönor spred sig i luften. — Hej mamma, — sa han. — Jag vet att du gillar det där dyra kaffet från butiken i centrum. Jag gick förbi där efter jobbet.
Valja tittade på kaffet, sedan på sin son. Hennes hjärta värmdes av gesten. Det var första gången på decennier som han hade köpt något till henne bara för att glädja henne, utan en baktanke, utan att vilja ha något i gengäld. — Tack, Roma. Det var mycket omtänksamt. Vill du ha en kopp te? Jag har en bit överbliven citronkaka.
De satt vid ett av de små borden. Roman berättade om sitt jobb. Det var tungt, men han var nästan skuldfri nu. Han hade börjat spara till en insats för en liten etta, men det skulle ta många år. Han klagade inte. Han konstaterade bara fakta.
— Du ser bra ut, mamma, — sa han till slut. — Du ser… lycklig ut.
— Jag är lycklig, — svarade hon ärligt. — Jag har funnit min plats i livet. Och du, Roman? Hur mår du egentligen?
Han tittade ut genom fönstret mot den ljumma kvällen. — Jag vet inte om jag är lycklig än. Men jag känner mig levande. För första gången känner jag att jag bygger något själv, med mina egna händer. Jag brukade hata dig för att du stängde dörren i ansiktet på mig. Nu inser jag att det var det enda sättet att få mig att vakna.
Valja sträckte sig över bordet och lade sin hand över hans. Den var valkig och grov. Den kändes som en vuxen mans hand. — Ibland, — sa hon tyst, — måste man bryta benet på en människa som vägrar gå själv, så att den tvingas lära sig använda kryckor, och sedan, äntligen, sina egna fötter.
De satt tysta en lång stund medan mörkret föll över staden. Någonstans långt borta spelade en gatumusikant en melankolisk melodi. Valja visste att relationen till hennes son aldrig skulle bli densamma. Den naiva, blinda uppoffringen var död och begraven. Men ur dess aska höll något nytt, något äkta och jämlikt på att växa fram.
När de skildes åt utanför kaféet, kramade Roman henne hårt, en kram fylld av genuin tacksamhet och respekt. Valja såg honom promenera iväg längs gatan i sommarkvällen. Han gick inte längre med den självgoda, krävande gången. Han gick stadigt, försiktigt, som en man som äntligen bar vikten av sin egen existens.
