— Om du inte vill hjälpa familjen — sök då efter ett annat boende! — kastade sonen kallt ur sig.
— Mamma, varför ett avslag på en gång? Du kommer absolut att få lånet beviljat, jag har redan tagit reda på allt.
Pensionen kommer i tid, kredithistoriken är fläckfri.
Valja stängde av gasen under kastrullen med soppa, torkade händerna noggrant på förklädet och vände sig långsamt mot sin son.
— Roma, förstår du överhuvudtaget vad du föreslår? Att skriva ett sådant belopp på mig? På min pension?
— Men det är ju jag som kommer att betala!
Roman slog ut med händerna så häftigt och plötsligt att han nära nog välte saltkaret från bordet.
Han vandrade nervöst fram och tillbaka i det trånga köket, gned sig i nacken och försökte hålla tillbaka sin irritation.
— Bankerna ger mig ingenting mer. Historiken är förstörd. Men hos dig är allt perfekt. Snälla hjälp mig!
Jag ber ju inte för en främling, utan för din egen son!
Katja satt vid bordet och bläddrade tankfullt på sociala medier i sin telefon.
Framför henne stod en skärbräda med resterna av en dyr ost.
Sondottern låtsades som om samtalet inte rörde henne och stoppade långsamt bitarna i munnen.
— Jag kommer inte att gå till banken, — svarade Valja bestämt medan hon tog av sig förklädet.
— Jag är sextiotvå år gammal. Ett miljonlån är ingenting jag behöver.
— Men jag behöver det! — nästan skrek Roman.
Han stannade framför sin mamma och andades ut tungt.
— Mamma, men förstår du verkligen inte? Bilen håller redan på att falla i bitar.
Jag lägger ut massor av pengar på reparationer varje månad.
Och nu dök det här alternativet upp — en nästan ny crossover, och de säljer den praktiskt taget för ingenting!
— Spara pengar då. Lägg undan lite i taget. Sälj den gamla bilen, skjut till egna medel.
Katja tittade slutligen upp från skärmen.
— Valeria Michajlovna, men vilka besparingar? Har ni sett priserna?
Förskolan kostar, Pasjas aktiviteter kostar. Vi klarar oss redan knappt.
Valja kastade en snabb blick på resterna av den dyra osten på bordet, men valde att hålla tyst.
För fem år sedan sålde hon sitt gedigna hus i förorten.
Alla pengar utan undantag gav hon till Roman till kontantinsatsen för denna rymliga trerummare.
Sedan flyttade hon själv in hos de unga.
Hon fick det minsta lilla rummet, som mest liknade ett förråd med ett minimalt fönster.
Pensionen räckte inte till, så hon var tvungen att ta jobb som garderobiär på den lokala vårdcentralen.
Hon satt barnvakt åt barnbarnet medan Katja kom tillbaka från mammaledigheten, lagade mat, tog hand om hemmet.
Men nu passade Romans gamla bil honom inte längre. Han ville leva mer ståndsmässigt.
— Jag gav dig ju mitt hus, Roma, — påminde Valja tyst. — Och alla besparingar också.
Sonen rullade irriterat med ögonen.
— Det var för hundra år sedan! Ska du påminna mig om det där i hela ditt liv nu?
— Nej. Men lånet kommer jag ändå inte att ta.
Om du slutar betala finns det inget att betala tillbaka med.
Jag har åtta tusen i lön och sex tusen i pension.
Romans ansikte blev rött på ett ögonblick.
— Jag sa ju att jag kommer att betala! En bonus är på väg snart. Jag tar ett extrajobb.
— Roma, det förra lånet till telefonen betalade du med förseningsavgifter i ett halvår, — anmärkte Valja lugnt.
— Till och med inkasso ringde oss.
— Då var omständigheterna annorlunda! — snäste sonen. — Min partner svek mig. Nu är allt annorlunda.
Katja lade demonstrativt undan telefonen.
— Valeria Michajlovna, du gör alltid så här. Sanningen att säga, det är som om du vore en främling.
Roma kämpar för familjen, arbetar utan lediga dagar, och du vill inte stötta din egen son.
— Stötta i vadå? — Valja korsade armarna över bröstet. — I att köpa en dyr bil på kredit?
Om pengarna inte räcker till måste man leva efter sina tillgångar.
— Så när du behöver hjälp — då är vi en familj? — höjde Roman rösten.
— Men när jag behöver hjälp, då blir det avslag direkt?
— Vad för hjälp? Jag ger er hela min lön och hela min pension.
Hon tittade uppmärksamt på sin son.
— Till mig själv behåller jag bara för mediciner och resor.
Till och med maten väljer jag billigare, för att göra det lättare för familjen.
— Ja, nu började det igen, — drog Katja ut på orden missnöjt.
— Roma, jag sa ju det till dig. Det är lönlöst.
Din mamma tycker att vi är skyldiga henne hela livet för det där gamla huset.
Valja flyttade långsamt sin blick till sin sondotter.
— Katja, jag lagar mat åt alla varje dag. Hämtar Pasja från förskolan.
