Valja lutade sig lätt mot väggen. Hon betraktade sin son, såg hans förtvivlan och insåg med en märklig klarhet att hon inte kände sig skyldig längre. Hans smärta var verklig, men den var formad av hans egna val, inte av hennes bristande uppoffring.
— Vad vill du att jag ska göra, Roman? — frågade hon lugnt.
Han tittade upp, och för en bråkdel av en sekund flammade ett hopp upp i hans ögon. — Du… du har väl sparat lite pengar nu? Du jobbar, och du bor billigt. Om du bara kunde hjälpa mig med den akuta skulden till banken, så att de inte tar lägenheten. Sen ska jag sälja den. Jag lovar! Jag säljer den och köper något mindre, och du… du kan flytta in hos mig igen. Vi kan börja om.
Valja log ett sorgset litet leende. Det var ett erbjudande som den gamla Valja skulle ha gråtit av tacksamhet över. Att få komma “hem” igen. Men hon var inte den gamla Valja.
— Roma, för det första har jag inte den typen av pengar. Jag säljer lite pajer och lever ett anständigt liv, men jag är ingen bank. För det andra… — hon gjorde en paus och såg honom rakt i ögonen. — För det andra, även om jag hade pengarna, skulle jag inte ge dem till dig. Och jag kommer aldrig mer att flytta in hos dig.
Roman ryggade tillbaka som om han blivit slagen. — Så du tänker bara se på när din son hamnar på gatan? Är det ditt straff? Ska du hämnas på mig nu?
— Det handlar inte om hämnd, — svarade hon mjukt men bestämt. — Det handlar om att du måste lära dig att stå på egna ben. Hela ditt liv har jag burit dina misstag. Jag gav dig mitt hus, mina besparingar, min tid och min kraft. Och när jag var tömd på allt, kastade du ut mig. Du ville att vi skulle ha “marknadsrelationer”. På marknaden köper man inte sig ur andras skulder av medlidande.
— Mamma, jag var en idiot! — utbrast han halvhägt och lät tårarna äntligen rinna. — Jag fattade inte vad jag gjorde. Katja eldade på mig, stressen över pengarna… Jag tappade förståndet. Förlåt mig. Snälla, förlåt mig.
Valja kände hur en klump växte i halsen. Hon tog ett steg framåt och lade en hand på hans axel. Han darrade. — Jag förlåter dig, Roma. Det gjorde jag för länge sedan. Att bära på ilska är som att dricka gift och hoppas att den andra ska dö av det. Jag älskar dig, du är min son.
Han tittade upp, fylld av nytt hopp. — Så du hjälper mig?
— Jag hjälper dig genom att låta dig lösa detta själv, — sa hon och tog bort handen. — Sälj lägenheten innan banken tar den. Flytta till en etta, eller hyr ett rum som jag gjorde. Ta ett extrajobb på kvällarna. Om du är hungrig, kan du alltid komma hit så får du en tallrik varm soppa. Om du vill ha råd om hur man budgeterar sin mat, hjälper jag dig gärna. Men inga pengar. Och inga fler lån.
Roman stirrade på henne. Han letade efter svaghet i hennes blick, letade efter den där bekanta skuldkänslan som alltid fått henne att ge med sig. Han fann ingenting utom ett bottenlöst, lugnt djup. Han förstod äntligen att dörren till den bottenlösa källan av hennes uppoffringar var stängd för alltid.
Han nickade långsamt, svalde hårt och drog på sig mössan igen. — Okej, mamma. Jag… jag förstår.
Han vände sig om, öppnade dörren och klev ut i den kalla trappuppgången. — Roma, — ropade Valja efter honom. Han stannade. Hon sträckte fram en papperspåse som hon tagit från byrån. — Det ligger några kålpajer här i. Ät dem medan de är varma.
Han tog emot påsen, nickade stumt och gick långsamt nerför trapporna.
När Valja stängde dörren lutade hon sig mot den och lät en enda tår rulla nerför kinden. Det gjorde ont. Att se sitt barn lida var det svåraste en mor kunde uppleva. Men för första gången kände hon att hon hade gjort rätt. Hon hade gett honom den enda gåva som verkligen kunde rädda honom – ansvaret över hans eget liv.
Tiden gick, och vintern övergick i en mild, hoppfull vår.
