Valja fortsatte att skala äpplena.
— Sånt händer. Ni blir sams igen.
— Det är en annan sak också… Jag köpte trots allt den där crossover-bilen då.
— Grattis.
— Det finns inget att gratulera mig till! — utbrast Roman nervöst.
— Jag tog pengar från sms-låneföretag. Jag trodde att jag snabbt skulle tjäna pengar och betala tillbaka.
Han suckade djupt.
— Men ordern blev inställd. Pengarna kom inte. Räntan växer för varje dag. Nu ringer inkassobolagen till alla i tur och ordning.
Valja var tyst.
— Mamma, hör du mig?
— Jag hör dig.
— Låna mig åtminstone tio tusen. Eller tjugo. Jag måste täcka räntekostnaderna. Sedan betalar jag tillbaka allt.
Valja tittade på höstregnet utanför fönstret.
I rummet luktade det äpplen, kanel och lugn.
— Jag har inga pengar över, min son.
— Mamma, hur kan du inte ha det? Du jobbar ju! Du får pension! Låna av någon!
Valja log knappt märkbart.
— Jag betalar själv mitt boende, mat och alla utgifter. Det finns inga lediga pengar. Ni ville ju själva leva efter marknadens lagar.
— Mamma, de kommer att krossa mig!
— Du är en vuxen människa. Red ut dina problem själv.
— Kommer du verkligen att överge din egen son?
— Du slängde ut mig hemifrån för ett rum till studenter. Hyrde du ut det?
Det blev helt tyst i luren.
— Nej… Vem behövde det där förrådet…
— Sälj då bilen och betala dina skulder.
— Mamma, snälla…
— Det är dags för mig att sätta in pajen i ugnen, Roma. Ring mig inte mer med sådana önskemål.
Hon avslutade samtalet lugnt.
Lade telefonen på bordet och fortsatte att skära äpplena.
Snart skulle tant Luda komma hem, och äppelpajen var inte klar än.
Valja kände ingen ilska.
Den gamla blodtrycksmätaren låg fortfarande kvar i botten av väskan och hade inte behövts en enda gång.
Livet flöt äntligen på lugnt och regelbundet.
Ibland ger en människa alltför mycket och märker inte själv hur omgivningen börjar ta det för givet.
Men förr eller senare kommer ett ögonblick då man måste säga ett bestämt ”nej” och välja sig själv, även om priset för ett sådant beslut visar sig vara mycket högt.
Vintern kom tidigt det året, med bitande vindar som svepte genom stadens gator och fick fönstren i tant Ludas gamla lägenhet att skallra. För Valja innebar kylan dock ingen oro. Hon hade köpt ett par rejäla, varma stövlar för sina egna sparpengar – ett köp hon aldrig skulle ha unnat sig när hon bodde hos Roman, då varje extra krona omedelbart svaldes av familjens “gemensamma” behov. Nu stod hon i hallen, klädd i sin tjocka kappa, och log mot sin spegelbild. Hon såg äldre ut, ja, men också lugnare. Linjerna i ansiktet bar inte längre på den ständiga spänning som präglat hennes sista år i sonens lägenhet.
Livet hos tant Luda hade utvecklats till en stillsam rutin fylld av små glädjeämnen. De två kvinnorna hade börjat baka tillsammans på helgerna. Det som började med en enkel äppelpaj hade snabbt växt till en liten, inofficiell verksamhet. Grannarna i trappuppgången och Valjas kollegor på vårdcentralen hade känt doften, smakat på bakverken och snart började beställningarna trilla in. Piroger med kål, söta bullar med vallmofrön och stora, saftiga bärkakor. Valja hade plötsligt en egen inkomst, en egen passion och framför allt – ett eget värde som inte var knutet till hur mycket hon kunde offra för någon annan.
Samtidigt, på andra sidan staden, höll Romans värld på att rämna i en rasande fart.
Den dyra crossover-bilen, som hade varit startskottet till hela konflikten, stod inte längre parkerad utanför hans lägenhetshus. Den hade blivit bortforslad av kronofogden en regnig tisdagsmorgon, inför ögonen på hånleende grannar. Lånen från sms-företagen hade vuxit som en lavin. Räntorna tickade på med en obönhörlig hastighet, och de hotfulla telefonsamtalen hade övergått i hembesök av bryskt inkassofolk. Lägenheten, som en gång ekat av sonen Pasjas skratt och doftat av Valjas hemlagade middagar, var nu tyst, dammig och fylld av oöppnade räkningar.
Katja hade vägrat återvända. Hennes vistelse hos sin mamma hade gett henne tid att tänka, och avståndet hade fungerat som ett förstoringsglas på Romans beteende. Utan Valja där som kunde agera stötdämpare och städa upp i röran, hade Romans sanna, ansvarslösa natur blivit smärtsamt tydlig för hans fru. Han skyllde ständigt sina misslyckanden på andra – på chefen som inte gav honom bonusen, på kunderna som avbokade, på bankerna, och naturligtvis, på sin mamma som hade “svikit” honom. Katja hade till slut insett att samma egoism som drivit ut Valja i kylan, nu höll på att dra ner henne och deras son i fördärvet. Hon hade lämnat in en ansökan om skilsmässa.
Roman var isolerad. Det lilla rummet, som han så självsäkert hade skrutit om att han skulle hyra ut till studenter, stod fortfarande tomt. Ingen ville betala ockerhyra för ett fönsterlöst förråd i en stökig lägenhet med en desperat, skuldsatt hyresvärd.
En kall decembereftermiddag, när snön föll tungt över staden, ringde det på dörren hemma hos tant Luda. Valja stod i köket och pudrade florsocker över en nyss gräddad kaka. Hon torkade händerna på förklädet och gick för att öppna, i tron att det var grannen från andra våningen som skulle hämta sin beställning.
När dörren gled upp stannade hon till.
Där ute i trapphuset stod Roman. Han såg fruktansvärd ut. Hans dunjacka var smutsig, ansiktet var orakat och härjat, och blicken flackade oroligt. Han saknade helt den arrogans och den krävande hållning som hade präglat honom det senaste året. Han såg ut som en liten, borttappad pojke i en vuxen mans kropp.
— Mamma, — sa han, och rösten sprack. — Får jag komma in? Det är så kallt.
Valja kände hur hjärtat drog ihop sig. Modersinstinkten, den som under årtionden hade fått henne att sopa undan alla hinder framför honom, skrek åt henne att dra in honom i värmen, sätta honom vid bordet och mata honom tills alla hans problem försvann. Men hon kom också ihåg den kalla blicken han gett henne när han bad henne “frigöra rummet”. Hon tog ett djupt andetag och höll kvar handen på dörrhandtaget.
— Hej, Roma. Du kan kliva in i hallen, men Luda vilar i rummet bredvid, så vi måste tala tyst.
Han klev över tröskeln och huttrade till när värmen från lägenheten slog emot honom. Han drog av sig mössan och vred den nervöst i händerna. Doften av nybakat bröd och vanilj fick hans ögon att tåras. Det luktade som det hem han själv hade slagit i spillror.
— Mamma, jag… jag har förlorat allt, — viskade han och tittade ner på sina snötäckta skor. — Bilen är borta. Katja vill skiljas. Banken hotar med att ta lägenheten om jag inte betalar ikapp lånen på den inom tre månader. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
