Gångjärnen gnisslade högt. Nina Viktorovna, som satt upp i sjukhussängen med rosiga kinder och rätade till kudden, stelnade omedelbart till. Zjanna hoppade till och stirrade på sin bror.
Maksim klev in i rummet. Kira stod tyst kvar i dörröppningen, ett stumt vittne till uppgörelsen.
— Maksim! utbrast Nina och lät omedelbart rösten bli svag och darrig. Hon lade en hand över bröstet och sjönk ner i sängen. Åh, min pojke… du kom tillbaka. Jag mår så dåligt…
Maksim gick fram till fotändan av sängen. Han sa ingenting på en lång stund. Han bara betraktade de två kvinnorna. Zjanna flackade med blicken och började pilla nervöst med bandet på sin handväska.
— Hundratusen, sa Maksim till slut. Rösten var så låg att den knappt bar, men den ekade ändå i det tysta sjukhusrummet.
Nina Viktorovnas falska lidande frös fast i ansiktet.
— Vad pratar du om, Maksim? viskade hon försiktigt.
— Jag undrar bara, fortsatte han och lade händerna på sänggaveln. Om Olegs skulder är värda hundratusen, vad var farfars hus värt? Det borde ha täckt det med råge, eller hur, Zjanna?
Zjanna blev likblek. Hon backade ett steg mot fönstret. — Maksim, vi… du missförstår…
— Jag missförstår ingenting, avbröt Maksim, och nu höjde han rösten. Den skar genom rummet som en piska. Läkaren sa till mig att du var stabil, mamma. Han sa att det var stress. Nu vet jag vilken typ av stress. Stressen över att dina lögner äntligen höll på att hinna ikapp dig.
Nina Viktorovna kastade av sig täcket, plötsligt väldigt energisk. — Hur vågar du tjuvlyssna på din egen mor! Din fru har förgiftat ditt sinne! Det här är hennes fel, hon har vänt dig emot oss!
Hon pekade anklagande mot Kira i dörröppningen. Kira rörde inte en min. Hon höll bara Maksims kaffe och väntade.
Maksim vände sig inte ens om för att titta på Kira. Han höll blicken låst vid sin mor.
— Dra inte in Kira i detta. Det här handlar bara om er. Om dig, mamma, och din ständiga manipulation. Jag har spenderat hela mitt vuxna liv med att försöka göra dig nöjd. Jag lät dig låna våra saker som aldrig kom tillbaka. Jag fann mig i att du gav bort mitt arv till Zjanna. Jag betalade ett pensionat för dig. Jag satt i korridoren här utanför och grät för att jag trodde att du höll på att dö!
Hans röst bröts, men han samlade sig snabbt. Han sträckte på ryggen.
— Och medan jag grät, satt ni här inne och planerade hur ni skulle skinna mig på mina besparingar för att rädda Zjannas äktenskap.
— Du förstår inte familjeband, Maksim! fräste Nina och försökte desperat återta kontrollen. Vi måste hjälpa varandra! Du har en skyldighet…
— Min enda skyldighet, avbröt Maksim iskallt, är mot den familj jag har skapat. Min fru. Och vårt framtida liv.
Han tog ett djupt andetag och det kändes som om en enorm tyngd lyftes från hans axlar. Sanningen hade varit smärtsam, men den hade också satt honom fri.
— Så här ligger det till, sa han. Jag betalar pensionatet för resten av veckan. Det är tre dagar till. Efter det är ni på egen hand. Du får flytta in hos Zjanna, eller så får du be kommunen om hjälp. Det blir inga lån. Det blir inga pengar till “sanatorier”. Och du kommer aldrig mer att sätta din fot i min lägenhet.
Nina Viktorovnas ansikte förvreds i raseri. Hon såg inte längre ut som en ömklig äldre kvinna, utan som ett trängt rovdjur. — Du kastar bort din mor! Du kommer att ångra dig! Du är ingen riktig son!
Maksim tittade på henne en sista gång, helt tom i blicken. — Kanske det. Men jag är äntligen en vuxen man.
Han vände på klacken och gick mot dörren. Han stannade till vid Kira, tog sin kaffemugg från hennes hand och lade armen om hennes midja. Tillsammans lämnade de sjukhuset utan att se sig om, medan Nina Viktorovnas skrikande anklagelser ekade ut i korridoren bakom dem.
Vintern övergick långsamt i vår. Snön smälte bort från takåsarna och staden vaknade till liv igen.
Det tog tid för Maksim att bearbeta sveket. Vissa kvällar satt han tyst i soffan, förlorad i tankar, men Kira fanns där. Hon pressade honom inte, utan gav honom det utrymme han behövde för att sörja den mor han hade önskat att han haft, och acceptera den mor han faktiskt hade.
