Kira vände lugnt på sin telefon.
På skärmen blinkade diktafonens inspelningsikon.
Svärmodern stelnade till.
— Vad är det där?
— En diktafon.
Kira sparade filen.
— Jag känner dig alldeles för väl.
Hon reste sig upp.
— När du kommer hit och är så där snäll och olycklig — då betyder det att du har något i kikaren.
Svärmoderns ansikte blev blekt.
— Det där är inte snyggt gjort.
— God hälsa till dig med.
Kira pekade mot dörren.
— Nu tar du dina kassar och åker till Zjanna.
Hon tittade henne rakt i ögonen.
— Annars kommer Maksim att få lyssna på det här samtalet.
Nina Viktorovna reste sig under tystnad.
Dörren stängdes i exakt samma sekund som Maksim kom tillbaka tomhänt.
Det gick nästan ett halvår.
I slutet av oktober kom Maksim hem senare än vanligt och ställde en burk med hallonsylt på bordet.
— Från mamma.
Kira nickade och ställde undan burken.
Nina Viktorovna hamnade till slut hos sin syster i andra änden av stan.
Zjanna gav henne aldrig något rum — hon sa att barnen behövde utrymme.
Maksim hälsade ibland på sin mamma och hjälpte till med hushållet, och han bjöd aldrig mer hem henne till Kira.
Kira ställde inga onödiga frågor.
Telefonsamtalen från svärmodern upphörde nästan helt.
Nu för tiden skickade Nina Viktorovna bara digitala kort vid högtider — med duvor, kyrkkupoler och önskningar om frid.
Kira svarade med ett kort: “Tack.”
Och stängde chatten fram till nästa högtid.
Vintern kom tidigt det året, med bitande vindar som svepte in från floden och fick fönsterrutorna i Kiras och Maksims lägenhet att skallra. Den frid som hade lagt sig över deras hem efter Nina Viktorovnas misslyckade inflyttningsförsök var skör, likt den tunna isen på vattenpölarna utanför. Kira visste att tystnaden från svärmodern inte var ett tecken på kapitulation, utan snarare en taktisk reträtt.
Det dröjde till slutet av november innan tystnaden bröts.
En tisdagskväll, precis när Kira hade ställt in en plåt med rostade grönsaker i ugnen, ringde Maksims telefon. Det var inte Nina Viktorovna, utan hennes syster, moster Galina. Maksim svarade i hallen, men hans röst ekade genom lägenheten, fylld av en växande panik.
— Men snälla moster, du kan inte bara kasta ut henne på gatan… Ja, jag vet att hon är svår… Men vad ska jag göra? Zjanna svarar inte när jag ringer… Hallå? Moster Galina?
Maksim kom in i köket. Hans ansikte var askgrått och han sjönk ner på en av stolarna vid matbordet och begravde ansiktet i händerna. Kira stängde ugnsluckan långsamt och vände sig mot honom. Hon behövde inte fråga.
— Galina orkar inte mer, sa Maksim med tjock röst. Mamma har tydligen försökt ta över hela hennes hushåll. Klagat på maten, möblerat om i vardagsrummet, och till slut hade de ett enormt gräl imorse. Galina packade mammas väskor och ställde dem vid dörren. Hon sa att mamma har fram till ikväll på sig att försvinna.
Kira lutade sig mot köksbänken och korsade armarna. Hon kände ingen skadeglädje, bara en djup, tröttsam insikt om att stormen var tillbaka.
— Och Zjanna? frågade Kira lugnt. Den älskade dottern som fick alla pengarna från husförsäljningen?
— Oleg vägrar, mumlade Maksim. Zjannas man. Han har tydligen sagt att om mamma sätter sin fot i deras lägenhet så flyttar han ut. Zjanna gråter bara och säger att hennes äktenskap hänger på en skör tråd på grund av ekonomin. Alla pengarna från huset är redan borta. Oleg hade spelskulder som de tvingades betala av i hemlighet.
Kira drog ett djupt andetag. Cirkeln var sluten. Pengarna var borta, dottern var oförmögen att hjälpa, och nu återstod bara sonen med det ständigt dåliga samvetet.
— Kira… började Maksim, och hans blick var fylld av en nästan desperat vädjan. Bara för några dagar. Tills vi hittar en lösning. Jag kan inte låta min mor sova på en parkbänk.
Kira tittade på mannen hon älskade. Hon såg hans smärta, hans pliktkänsla som slet honom i stycken. Men hon visste också att “några dagar” med Nina Viktorovna snabbt skulle förvandlas till veckor, månader, och slutligen en permanent mardröm där Kiras eget hem skulle tas ifrån henne bit för bit.
— Maksim, sa hon, och hennes röst var mjuk men helt oförhandlingsbar. Du vet vad hon hotade med. Du vet vad hon är kapabel till. Om hon kliver över den här tröskeln, med sina väskor, så kommer hon aldrig att lämna oss frivilligt. Och om hon stannar… då kan inte jag stanna.
Orden hängde i luften. Maksim stirrade på henne, chockad över allvaret.
— Säger du att du skulle lämna mig?
— Jag säger att jag vägrar leva i ett krigszon i mitt eget hem. Jag vägrar bli manipulerad och hotad av en kvinna som sålde sin framtid till sin dotter och nu förväntar sig att du ska betala priset. Du måste sätta gränser, Maksim. Du kan betala för ett billigt hotellrum åt henne i en vecka. Du kan hjälpa henne att ansöka om en kommunal bostad. Men hon flyttar inte in här.
Maksim slöt ögonen och nickade långsamt. Han visste att Kira hade rätt. Samma kväll körde han och hämtade sin mor hos moster Galina och inkvarterade henne på ett enkelt pensionat i stadens utkant, betalat från Maksims eget sparkonto.
När han kom hem var han tyst och tillbakadragen. Kira pressade honom inte. Hon visste att han bar på en enorm börda av skuld.
Men Nina Viktorovna var inte en kvinna som accepterade nederlag. Om den direkta attacken inte fungerade, övergick hon till gerillakrigföring.
Tre dagar senare kom det första slaget. Maksim var på jobbet när hans telefon ringde. Det var från akutmottagningen på stadens sjukhus. Hans mor hade kollapsat på gatan utanför pensionatet. Misstänkt hjärtinfarkt, sa sjuksköterskan. Maksim släppte allt och körde i panik till sjukhuset, medan han skickade ett kort, förtvivlat meddelande till Kira.
Kira lämnade sitt kontor en timme senare. Hennes mage var en knut av oro, inte bara för Maksims skull, utan för att en liten, cynisk röst i hennes bakhuvud vägrade tystna. Nina Viktorovnas timing var för perfekt.
