När Kira anlände till sjukhuset och hittade rätt avdelning, såg hon Maksim sitta ihunksjunken på en stol i korridoren, med huvudet mellan knäna. Han såg helt förstörd ut. Kira gick fram och lade en hand på hans axel. Han ryckte till och tittade upp med rödsprängda ögon.
— De gör tester, sa han hest. Läkaren säger att hon hade svårt att andas, bröstsmärtor. All stress… det är mitt fel, Kir. Jag lämnade henne ensam på det där hemska pensionatet.
— Det är inte ditt fel, sa Kira bestämt och kramade hans axel. Det är resultatet av hennes egna beslut. Var är hon nu?
— I rum 412. Zjanna är där inne med henne. Hon kom precis. Jag orkade inte sitta kvar, det blev för mycket.
Kira nickade. Hon bad Maksim gå och köpa lite kaffe i cafeterian för att få honom att röra på sig och rensa tankarna. Så fort han försvunnit runt hörnet, vände Kira blicken mot dörren till rum 412. Den stod på glänt.
Kira närmade sig dörren med ljudlösa steg. Hon hade inte för avsikt att tjuvlyssna, hon ville bara se hur illa det var ställt med svärmodern, men rösterna som sipprade ut genom springan fick henne att frysa till is.
Det fanns ingen svaghet i Nina Viktorovnas röst. Den var lika skarp och beräknande som alltid.
— Sluta gråta, Zjannochka, fräste Nina inifrån rummet. Läkaren sa att det bara var en mild ångestattack, men jag sa till dem att bröstet kändes som om det krossades. Det köper oss tid.
Kira slutade andas. Hon tryckte sig närmare väggen bredvid dörren.
Zjannas röst lät gnällig och stressad. — Men mamma, vad ska vi göra? Oleg säger att om vi inte får fram pengar till räntan på hans lån i slutet av månaden, så kommer de att ta bilen. Och han skyller allt på dig, för att du inte har någonstans att bo!
— Oleg är en idiot, men han är din man, svarade Nina kallt. Lyssna nu på mig. Maksim var här alldeles nyss. Han är livrädd. Han tror att jag ligger för döden. Det här är vår chans.
Kira kände hur blodet rusade i öronen.
— Vilken chans? frågade Zjanna.
— Maksim har ett sparkonto. Och han tjänar bra. Vi kommer att berätta för honom att jag behöver privat vård, rehabilitering på ett sanatorium utanför staden, annars kommer mitt hjärta att ge upp helt. Vi säger att det kostar en förmögenhet. Maksim kommer att ta ett lån om det behövs för att rädda sin mor.
— Men Kira då? Hon kommer aldrig att tillåta det!
Nina Viktorovna skrattade, ett torrt och glädjelöst ljud. — Den där kalla häxan? Hon behöver inte veta. Maksim kommer att ljuga för henne för att skydda mig. Och när han ger oss pengarna för den “privata vården”, tar du dem, betalar av Olegs lån och lugnar ner honom. Sedan får vi se till att jag flyttar in hos er trots allt. Maksim kan fortsätta betala för mitt uppehälle som “kompensation”.
Tystnaden som följde i rummet var tung.
— Kommer han verkligen att göra det? frågade Zjanna tveksamt.
— Han är min son, sa Nina med iskall säkerhet. Han har alltid varit vek. Jag vet exakt vilka strängar jag ska dra i. Han älskar mig.
Utanför dörren slöt Kira ögonen. Det var värre än hon någonsin hade kunnat föreställa sig. Det handlade inte bara om boende längre. Det var ett fullskaligt bedrägeri, regisserat av en mor mot sin egen son.
I samma ögonblick hörde hon fotsteg i korridoren. Maksim kom gående med två rykande pappmuggar kaffe. Kira vände sig om, höjde handen snabbt och lade ett finger över läpparna. Hennes blick var så intensiv att Maksim stannade mitt i steget.
Kira gick fram till honom, grep tag i hans arm och drog honom ljudlöst fram till den halvöppna dörren. Hon behövde inte säga ett ord. Hon pekade bara på springan.
Inifrån rummet fortsatte konversationen.
— Se bara till att du ser förtvivlad ut när Maksim kommer tillbaka, instruerade Nina sin dotter. Säg att du inte kan sova på nätterna av oro för min hälsa. Om vi spelar våra kort rätt, Zjannochka, så har vi hundratusen rubel från honom innan veckan är slut.
Maksim stod blickstilla. Hans ansikte, som nyss varit blekt av oro, förvandlades nu till en mask av fullständig chock, som sakta övergick i en bottenlös sorg, och därefter i en brännande vrede. Han tittade på Kira. Hans ögon var fyllda av tårar, men de var inte längre tårar av rädsla för en döende mor. Det var tårar över en död illusion.
Han räckte tyst den ena kaffemuggen till Kira. Sedan sträckte han ut handen och knuffade upp dörren på vid gavel.
