Nina Viktorovna tittade på henne på det sättet.

Kira iakttog henne uppmärksamt.

— Och var ska du bo nu då? Hos Zjanna?

När hon hörde sin dotters namn suckade Nina Viktorovna tungt igen.

— Det är för trångt hos Zjannochka.

Hennes röst blev mjukare.

— Hon har två barn. De behöver utrymme. Och hennes man är ingen lätt människa att tas med. Minsta lilla sak och han visar direkt sitt missnöje.

Maksim rynkade pannan.

— Men var är pengarna från försäljningen? Du hade väl kunnat köpa en lägenhet.

Nina Viktorovna tittade bort.

— Jag gav dem till Zjanna.

Sa hon snabbt.

— De behöver dem bättre. De betalade av sitt bolån. Barnen ska studera i framtiden.

Maksim tittade chockerat på sin mamma.

— Vänta nu. Du sålde farfars hus, gav alla pengarna till Zjanna, och var ska du bo nu?

Svärmodern tittade på honom som om svaret vore helt självklart.

— Hos er, Maksim.

Hon blickade återigen runt i köket.

— Här är ju rymligt. Inga barn. Det andra rummet är ledigt. Där ska jag ställa i ordning för mig.

Kira blev inte förvånad.

Hon hade väntat sig precis detta.

— Nina Viktorovna.

Hennes röst lät lugn.

— Du gav pengarna till din dotter. Du blev själv utan bostad. Och nu har du bestämt dig för att flytta in i min lägenhet?

Svärmodern rätade på ryggen.

— Och vad är det för fel med det? Du är min svärdotter. Du borde respektera din mans mor.

Hon vände blicken mot sin son.

— Maksim, säg något till henne. Jag är väl ingen främling.

— Mamma, allt det här är väldigt oväntat.

Maksim gned sig över näsryggen.

— Vi borde åtminstone ha diskuterat det.

— Och vem skulle jag diskutera det med? Mina egna pengar?

Svärmodern började bli irriterad.

— Jag är din mor. Jag har fostrat er. Nu är det er tur att hjälpa till.

Hon knackade med fingret i bordet.

— Och jag behöver en folkbokföringsadress här. Utan den blir det problem med läkarna också.

— Det kommer inte att bli någon permanent registrering här.

Kira svarade lugnt och bestämt.

— Kirochka, men snälla du…

Svärmodern ändrade tonläge igen.

— Det är ju bara en formalitet.

— En tillfällig registrering räcker gott för läkarna.

Kira rörde inte en min.

— Och din pension kommer in på kortet. Du berättade själv nyligen om tillägget du fick.

Svärmodern hejdade sig.

Sedan tittade hon på sin son igen.

— Maksim! Är du man i det här huset eller inte?

Hon höjde rösten.

— Din fru kastar ut din egen mor, och du är tyst!

Maksim sa tyst:

— Kir, vad gör det dig för skillnad? Låt mamma registrera sig. Det är ju bara ett papper.

Kira kisade med ögonen.

— Ett papper?

Hon vände blicken mot sin svärmor.

— Och minns du, Maksim, tvättmaskinen?

Han blev ställd.

— Vilken då?

— Vår. Den som din mamma bad att få låna “i ett par veckor” medan hennes egen reparerades.

Kira log.

— Och sedan hamnade den i Zjannas sommarstuga.

Maksim tittade bort.

— Det var länge sedan.

— Jag drar inte upp det förflutna. Jag påminner om fakta.

Kira lutade sig lite framåt.

— Den här lägenheten fick jag redan före bröllopet. Här fanns bara slitna väggar och gamla ledningar. Jag gjorde allt själv.

Svärmodern slog ihop händerna.

— Hur kan den vara din? Maksim bor ju också här!

Hon tittade stolt på sin son.

— Han la till och med kaklet i badrummet.

Kira småskrattade.

— Tre kakelplattor satte han upp snett, sedan gick han till sina kompisar.

Maksim förblev tyst.

— Hantverkarna fick göra om alltihop efteråt.

Hon vände sig mot sin svärmor igen.

— Så låt oss vara ärliga. Du gav pengarna till Zjanna. Du sa inget till din son. Då får din älskade dotter lösa bostadsfrågan också.

Nina Viktorovnas ansikte blev alldeles fläckigt.

— Jaha, så det är på det viset.

All hennes trötthet var som bortblåst.

— För en mor fanns det ingen plats.

Hon vände sig till Maksim.

— Gå ut till bilen.

— Varför då?

— Jag glömde en kasse. Med äpplen.

Maksim blev förvånad.

— Mamma, du tog ju in alltihop.

— Hemodlade! Gå och hämta den.

Han reste sig motvilligt och gick ut.

Så fort dörren stängdes förändrades svärmoderns ansiktsuttryck helt.

Hon lutade sig framåt.

— Lyssna noga nu.

Hennes blick blev iskall.

— Jag kommer att bo här i vilket fall som helst.

Rösten blev tyst och hård.

— Maksim lyssnar på mig. Det har han alltid gjort.

Kira var tyst.

— Och om du börjar ställa till problem — då kommer du inte att få ett lugnt liv.

Hon flinade.

— Jag skiljer er åt på ett par månader. Vi bevisar att renoveringen var gemensam. Vi hittar vittnen. De kommer att säga att Maksim har gjort allt här.