Genom springorna i staketet såg Darja Vadim stå och stirra tomt på den stängda dörren en lång stund, innan han lunkade iväg under björkarnas skugga med nedböjt huvud. Han hade för alltid lämnats bakom dem.
Darja vände sig om och gick in i huset. I vardagsrummet ekade Kiras och Leras glada skratt när de berättade om skolan för sin farmor. Doften av nybakad äppelpaj spred sig från köket. På den soliga verandan låg nyanlända, färgade glasplattor prydligt staplade och väntade på att hennes skickliga händer skulle röra vid dem för att förvandlas till nya mästerverk.
Darjas liv hade verkligen börjat, lika strålande och starkt som de färgade glasbitarna som svetsats samman av hennes egen motståndskraft.
