När maken kom tillbaka från sin skiftgång och klev in i huset, stelnade Varja till — han hade med sig en ung kvinna.

Den tredje dagen hände det som Darja fruktade mest.

När hon kom hem från affären, där hon köpt nytt flussmedel för lödningen, hittade hon Julia på verandan. Tjejen stod med en soptunna och en fuktig trasa, och Darjas arbetsbord var helt tomt.

— Jag städade lite, — meddelade Julia glatt. — Ni hade så mycket skräp här. Glassplitter, små foliebitar… Jag slängde allt. Vi ville dricka te ikväll med Vadik, och det är så trångt i rummet.

Darja gick långsamt fram till bordet.

Hundrafyrtio delar till den blivande plafonden var borta — utskurna, bearbetade och märkta med tuschpenna. Alla låg nu i botten av soptunnan, blandade med resterna av den soppa Julia hällt där.

Inuti henne kokade allt bokstavligen.

Framför ögonen dök hemska bilder upp, men Darja tvingade sig själv att ta ett djupt andetag och sa lugnt:

— Du förstörde två veckors arbete. Varje del skar jag ut för hand. Det är amerikanskt glas av märket Spectrum värt fyrtiofemtusen…

— Lägg av! Det är bara färgade glasbitar! Vadik sa att du pysslar med strunt här av tristess. Du har en hobby, och vi tycker inte ens det är trevligt att vara här mitt i den här oredan!

Vadim kom springande när han hörde skriken.

— Vad har hänt nu? Varför ger du dig på Julia igen? — Han ställde sig demonstrativt mellan kvinnorna och sköt ut bröstet.

— Din utvalda har kastat färdiga delar till mitt glasarbete i soporna. Jag vill att du ersätter materialkostnaderna. För över pengarna direkt.

— Har du tappat förståndet? — exploderade Vadim. — Du bor här på allt färdigt, i min mammas hus! Du betalar varken hyra eller för tomten! Packa ihop ditt skrot, dina lödkolvar och lämna verandan. Julia trivs inte här, hon vill göra det här utrymmet till en plats för vila.

— Plats för vila?

— Precis! Vi har diskuterat allt. Det är dags för dig att leta efter ett annat boende. Tjejerna slänger jag inte ut, de får stanna hos oss, Julia har inget emot det. Och du, packa dina grejer. Det här huset blir ändå mitt en dag. Sluta sitt på min nacke!

Darja sa inte ett ord. Hon tog lugnt soptunnan och bar in den i badrummet för att försöka tvätta av åtminstone en del av de räddade glasfragmenten.

På kvällen kallade hon till sig döttrarna.

— Packa kläder och skolböcker imorgon efter skolan. Vi flyttar. Jag har redan hittat en lägenhet närmare ert gymnasium.

— På grund av pappa och den där kvinnan? — frågade Kira lågmält.

— Ja. Jag vill inte att ni bor mitt i det här vansinnet. Jag tar på mig mer jobb så klarar vi oss utmärkt själva.

När Darja gick ner för att hämta lådor såg hon att alla var samlade i vardagsrummet.

Anna Jakovlevna satt i sin fåtölj, och framför henne på soffbordet låg en mapp med dokument. Vadim och Julia åt middag vid det stora ekbordet.

Vadim gestikulerade med en brödbit och sa entusiastiskt:

— Det gamla växthuset river jag. Där ställer vi en bastu av furu. Då kan vi bjuda hit vänner och grilla. Och på verandan lägger vi in golvvärme.

— På min tomt blir det ingen bastu, — sa Anna Jakovlevna lugnt medan hon bläddrade i papperen.

— Mamma, sluta tjata! Alla gör så nu för tiden. Tomten är stor, jag är skriven här och har rätt att förfoga över min del.

— Din del? — Svärmodern såg upp. — Dasja, varför har du de där lådorna?

— Vi packar. Vi flyttar imorgon.

— Ställ ner lådorna. Ingen flyttar någonstans. Och ni två, — hon pekade på Vadim och Julia, — sluta äta. Jag har ett allvarligt samtal.

Vadim lutade sig tillbaka i stolen.

— Mamma, vad nu då?

— Du tog med dig en främmande kvinna till mitt hus och förnedrade din fru och dina döttrar. Jag har blundat för det alldeles för länge.

Hon tog fram ett dokument med stämplar ur mappen.

— Du tror väl att det här huset är ditt?

— Självklart. Jag är din enda son.

— Arvinge, säger du? — log Anna Jakovlevna. — När jag drabbades av artrit i vintras och inte ens kunde hålla i en sked, vem matade mig? Darja. Vem satte på kompresser? Darja. Vem sov inte på nätterna när Lera hade halsfluss? Återigen Darja. Och du ringde inte ens på nyår.

— Jag jobbade! — Vadim slog handen i bordet. — Det fanns ingen täckning på platsen! Jag tjänade pengar!

— Sluta, — sa mamman bestämt. — Redan i januari vände jag mig till en notarie. Alla dokument är redan färdiga.

Hon lade papperen framför sin son.

Vadim kastade en blick på texten och ansiktet blev omedelbart purpurrött.

— Vad är det här? Gåvobrev? Du har skrivit över huset på henne? På en utomstående person?