— För mig är hon inte utomstående sedan länge. Nu är Darja den enda ägaren till huset och marken. Jag har bara behållit rätten att bo här så länge jag lever. Och dig, Vadim, kan hon avhysa när som helst.
Julia slet åt sig dokumenten ur hans händer.
— Vadik, du sa att huset skulle bli vårt! Du lovade bastu, du lovade att bygga om verandan! Har du lurat mig?
— Håll käften! — röt han åt henne och vände sig till sin mor. — Jag ska bestrida det här! Jag ska säga att du inte var vid dina sinnens fulla bruk och att de tvingade dig att skriva på!
— Försök, — svarade Anna Jakovlevna lugnt. — Innan affären genomgick jag en fullständig undersökning, det finns ett läkarutlåtande. Notarien spelade in allt på video. Du har inte en chans.
Darja stod vid trappan och lyssnade tyst.
Hon slets av motstridiga känslor. Å ena sidan förstod hon att hon och flickorna nu skulle ha ett tryggt hem och inte behöva lägga halva lönen på hyra. Å andra sidan var det tungt att inse att Vadim också en gång i tiden satsat på huset: hjälpt till med taket, köpt en dyr panna.
Men framför ögonen dök de förstörda glasdelarna upp igen, månaderna av väntan, tomma löften och döttrarnas tårar.
Tvivel försvann.
— Vadim, det är dags för dig att packa.
Hennes röst lät fast.
— Ta med dig Julia och dra. Om två timmar ska ni inte vara kvar här. Om du inte hinner, så bär jag ut era väskor till grinden imorgon och byter lås. Vill du stämma mig — stäm mig. Men här kommer du inte att bo mer.
På övervåningen dundrade skåpen. Vadim kastade rasande in grejer i väskan. Julia grät i korridoren och klagade över bortslösad tid och krossade drömmar. Som svar anklagade Vadim henne för att vara ute efter pengar och för sina ändlösa krav.
Efter en och en halv timme stod de redan på trappan.
Under dagen hade snön hunnit smälta, och mot kvällen hade allt frusit till ett tunt istäcke. Gångvägen hade blivit en riktig isbana.
— Ni kommer att få ångra er! — skrek Vadim medan han slängde upp väskan på axeln. — Jag ska göra ert liv till ett helvete!
Han vände sig snabbt om för att göra en effektfull avfärd, men kängan gled på isen. Vadim fäktade med armarna för att hålla balansen, men den tunga väskan drog ner honom.
Med en hög duns landade han rakt i en isig vattenpöl.
Smutsigt vatten skvätte över jackan och byxorna.
Ur fickan flög en stor låda med dyra fiskedrag, som han så gärna skrutit med för sina vänner. Locket flög upp och dussintals färgglada drag spreds över den blöta snön.
Julia suckade skrämt, grep tag i sin gula resväska och skyndade mot grinden utan att ens försöka hjälpa Vadim. Sekunden efter slog grinden igen med en smäll bakom henne.
Darja stod på trappan och såg på hur hennes exman, svärande och flåsande, kröp runt på isen och samlade ihop de utspridda fiskedragen.
Hon kände varken skadeglädje eller medlidande.
Inuti henne var det förvånansvärt lugnt.
Darja gick in i huset och sköt för den tunga metallregeln.
Imorgon väntade en ny dag och ett nytt arbete.
Hon skulle börja om med att skära rubinrött glas.
