När maken kom tillbaka från sin skiftgång och klev in i huset, stelnade Varja till — han hade med sig en ung kvinna.— Torka först av resväskans hjul med en fuktig servett innan du drar in den i huset.
Darja lade försiktigt ner glasskäraren, fläckig av olja, på korkunderlägget.
— Dasja, varför börjar du så fort vi kommer innanför dörren? — Vadim snavade över den höga tröskeln till verandan samtidigt som han försökte ta av sig en tung känga och hålla en enorm kamouflagemönstrad väska på axeln. — Vi har rest i tre dygn med byten, vi är trötta som hundar. Låt oss åtminstone få klä av oss i lugn och ro.
— Vi?
Darja flyttade blicken till tjejen i den knallgula jackan som dök upp bakom makens rygg. Hon tog klumpiga steg, kramade hårt om väskans handtag och betraktade nyfiket den rymliga, inglasade verandan som var fylld med hyllor med ark av färgat glas.
För ett ögonblick föreställde sig Darja att hon tog de tunga glastängerna och…
Hon skakade häftigt på huvudet för att driva bort de obehagliga tankarna, korsade sedan armarna över bröstet och log ironiskt.
— Jag heter Julia. God dag. Vadik sa att ni har ett stort hus och att det finns plats för alla.
— Huset är verkligen inte litet…
Darja lutade sig mot arbetsbordet där ett halvskuret ark av rubinrött glas låg.
— Men det här är inget hotell. Vadim, för åtta månader sedan åkte du på jobb till Novyj Urengoj. Det sista samtalet var i november. Då berättade du att det var problem med täckningen på arbetsplatsen. Nu är det slutet av mars. Betyder det att täckningen på ett mirakulöst sätt har återställts samtidigt som den här tjejen dök upp?
— Börja inte, — mumlade Vadim och slängde jackan direkt på en puff i hallen. — Jag skickade pengar regelbundet. Jag försörjde familjen. Nu är jag tillbaka. Och Julia har kommit med mig. Vi ska bo här.
— Du skickade trettio tusen i månaden. De pengarna räckte knappt till driftkostnaderna för det här huset och mediciner till din mamma. Kira och Lera försörjde jag själv. Medan du ordnade ditt privatliv gick pumpen i pannan sönder under vintern och jag betalade reparationen ur egen ficka. Jag skottade snö varje dag så att Anna Jakovlevna kunde gå ut på verandan. Och nu ställer du mig bara inför fullbordat faktum?
— Jag är inte skyldig att redovisa för dig! — höjde Vadim rösten. — Jag vill tvätta mig och äta ordentligt! Julia, gå in, stå inte i dörren.
Från korridoren hördes ett dovt ljud. Anna Jakovlevna rörde sig långsamt mot verandan med hjälp av sin fyrbenta käpp.
— Så, där är du äntligen.
Svärmodern betraktade sin son noga över glasögonen.
— Och vad är det här för underverk i gult?
— Mamma, det här är Julia, — försökte Vadim le. — Vi är tillsammans nu. Så blev det bara. Livet är en komplicerad sak.
— Ni kan bo tillsammans var ni vill. Men här bor min svärdotter och mina barnbarn. Har du blivit galen där uppe i norr?
Vadim satte händerna i sidorna.
— Jag är uppvuxen i det här huset. Jag har rätt till en del! Vi behöver tid för att spara till kontantinsatsen för ett bolån. Vi tar mitt gamla rum där uppe. Vi kommer inte att störa någon.
— Rätt till en del, — fnyste Anna Jakovlevna. — Huset står bara på mig. Har du glömt det? Dasja, ge dem ett set gamla sängkläder. De där blommiga som är fulla med noppor. Låt dem göra sig hemmastadda så länge. Och imorgon får vi reda ut det här. Ditt skådespel har fått mitt blodtryck att stiga.
Darja vände sig om mot sitt bord.
Hon arbetade med glasmålningar enligt Tiffany-tekniken. Just nu utförde hon en stor beställning till en restaurang — tre stora takplafonder av rött, bärnstensfärgat och smaragdgrönt glas.
Darja tog tången och bröt försiktigt av en tunn glasremsa. Sedan skulle den bearbetas i slipmaskinen, lindas med koppartejp och delarna fogas samman med lödtenn. Det arbetet krävde full koncentration och inre ro.
Redan nästa dag förvandlades huset till ett riktigt prövningsläger.
Tvillingarna Kira och Lera vägrade prata med sin pappa när de kom hem från skolan. Vadim försökte ge dem de smarta högtalare han tagit med sig, men Kira sköt bara undan lådan utan ett ord.
— Mamma har redan köpt hörlurar till oss. Vi behöver inte det där.
— Varför är ni så taggiga? — blev Vadim upprörd. — Jag är er pappa! Jag tog med presenter!
— Pappor försvinner inte i ett halvår, — svarade Lera lågmält och tog med sig systern upp.
Julia å andra sidan kände sig som om hon kommit till en semesterort. På morgnarna upptog hon badrummet i två timmar, lämnade oreda i köket och klagade ständigt till Vadim över den tryckta stämningen i huset.
