Vadim satt med böjt huvud på den gamla resårmadrassen. Hans kläder hade fortfarande lerfläckar från gårdagens fall på isen. Julia packade febrilt ner sina saker i den gula resväskan.

“Vad i helvete håller du på med?” morrade Vadim.

“Jag åker hem till min mamma!” skrek Julia, med ögonen rödsprängda av gråt. “Du sa att du hade ett stort hus, pengar, en framtid. Och resultatet? Vi blev utkastade på gatan som herrelösa hundar. Du har ingenting, Vadim! Du har inte ens rätten att bo i ditt eget hus!”

“Håll käften! Jag ska anlita en advokat! Jag ska stämma den senila gamla haggan och den giriga ex-frun!” Vadim slog näven hårt i det rangliga spånbordet.

Julia skrattade bittert och drog igen dragkedjan på resväskan. “Stämma med vad? Med pengarna du har bränt på sprit och värdelös fiskeutrustning? Vakna, Vadim. Du är luspank. Jag vill inte slösa bort min ungdom på en luffare.”

Med det sagt drog Julia sin resväska rakt ut genom dörren, utan att titta bakåt en enda gång. Ljudet från hennes klackar ekade och försvann sedan. Vadim blev kvar ensam i det trånga rummet, där lukten av instängdhet och mögel slog emot honom. Han tog fram sin telefon och försökte ringa några gamla vänner för att be om en sovplats, men så fort de hörde att han blivit utkastad av sin egen mamma och var pank, kom de med ursäkter och tackade nej. Han hade verkligen förlorat allt på grund av sin egen arrogans och egoism.

Tiffany-mästerverket och en ny början

De följande två veckorna var en tid då Darja arbetade dag och natt. Verandan hade nu förvandlats till en riktig professionell verkstad.

Bitarna av rubinrött, bärnstensfärgat och smaragdgrönt glas hade skurits perfekt igen. Darja använde noggrant slipmaskinen för att jämna till varje kant och lindade sedan försiktigt koppartejp runt varje bit. Det sista steget var lödningen. Röken från flussmedlet steg försiktigt, bar på en lite skarp lukt men fick hennes sinne att fokusera intensivt.

När det smälta tennet kopplade ihop de små glasbitarna till en enhet, insåg Darja plötsligt att filosofin bakom Tiffany-konsten också var hennes livsfilosofi just nu. Trasiga bitar, till synes värdelösa, vassa och kapabla att orsaka skada, kan – om man vet hur man slipar och arrangerar dem – skapa en perfekt bild som lyser starkt och vackert under ljuset.

Dagen då de tre enorma takplafonderna installerades i den exklusiva restaurangen i centrum, grät Darja. När chefen slog på strömbrytaren trängde det varma, gyllene ljuset igenom tusentals lager av färgat glas och projicerade vackra, klassiska mönster på ekgolvet. Kunderna samlades för att beundra det. Restaurangägaren, en krävande affärsman, kom fram för att skaka hand med Darja med blicken fylld av respekt.

“Fantastiskt, Darja. Det överträffar min fantasi. Jag har några vänner som letar efter glasinredning till sina villor. Jag kommer definitivt att rekommendera dig.”

Sedan den dagen ringde Darjas telefon ständigt med nya beställningar. Hon registrerade officiellt sin hantverksverkstad. Den ökade inkomsten gjorde det möjligt för henne att köpa de bästa medicinerna till Anna Jakovlevna, anlita städhjälp varje vecka och låta sina två döttrar gå de ritkurser de alltid hade drömt om.

Slutet för svikaren

I slutet av sommaren samma år, när hortensiorna blommade för fullt framför huset, ringde dörrklockan.

Darja, nu med auran av en självsäker husägare, klev ut för att öppna grinden. Utanför stod Vadim. Han var utmärglad, kläderna var ovårdade och skägget var stubbigt. Den arroganta blicken från förr var nu bara vädjande. Han hade försökt stämma dem, men precis som Anna Jakovlevnas advokat hade varnat, var gåvobrevet backat av fullständiga medicinska intyg och videobevis från notarien. Han förlorade målet och dessutom de små besparingar han haft för att betala den billiga advokaten. Julia hade också blockerat hans nummer för länge sedan.

“Dasja…” började Vadim med hes röst. “Får jag komma in? Hur mår mamma? Jag… jag ångrar mig. Låt oss börja om. Jag saknar dig och barnen.”

Darja korsade armarna över bröstet och stod bakom den nymålade järngrinden. Hon var inte alls arg, kände bara ett flyktigt stänk av medlidande.

“Mamma mår jättebra, Vadim. Tack för att du frågar efter att ha varit försvunnen i ett halvår. Men det här är inte ditt hem längre.”

“Dasja, snälla, jag har ingenstans att ta vägen…”

“Du kan åka vart du vill, precis som när du övergav oss mitt i den kalla vintern för att njuta av ditt nya liv”, svarade Darja med en lugn, kall och bestämd röst. “Flickorna gör sina läxor, jag vill inte att de ska se dig så här. Kom inte hit mer, Vadim. Det finns inget kvar att laga mellan oss.”

Hon tog ett steg tillbaka, stängde tyst och bestämt järngrinden. Ljudet av låset klickade till.