Angelo reste sig mödosamt på balkongen, skakig, och höjde sitt vapen mot Luca, som stod i dörröppningen. Han var blottad.
Vincenzos hand darrade fortfarande inte. Hans hjärta var kallt. Han kramade avtryckaren en, två, tre gånger.
Tre skarpa knallar bröt genom ljudvallen från den ekande eldgivningen.
Angelo stannade upp i sin rörelse. Hans ögon spärrades upp. Han tittade ner på sitt bröst, där tre mörka fläckar snabbt spred sig över den dyra, vita sidenvästen. Pistolen föll ur hans hand och klirrade ner genom galleriet. Han tittade upp, blicken fäst vid Vincenzo, en blick fylld av plötslig insikt och obeskrivlig chock. Sedan föll han, kollapsade över räcket och störtade ner mot stengolvet nedanför med en vidrig, dämpad duns.
Tystnaden som följde var total, tyngre och mörkare än någonsin tidigare. Den bröts bara av det torra ljudet av damm och papper som stilla dalade ner över rummet.
Luca sänkte sitt rykande vapen. Han blödde från ett sår i pannan och andades tungt. Han tittade på Vincenzo, sedan på Angelos livlösa kropp på golvet. “Förlåt, Boss,” muttrade Luca, hans röst var grov och full av sorg. “De överrumplade oss vid grinden. Men jag lovade din far att alltid vaka över dig.”
Vincenzo reste sig långsamt. Han kände sig plötsligt hundra år gammal. Varje ben i hans kropp smärtade. Han gick fram till Angelos kropp och tittade ner på pojken han hade uppfostrat. Det fanns ingen segerkänsla. Bara en bottenlös, gnagande tomhet. Han sträckte sig ner, stängde försiktigt Angelos ofokuserade ögon och gjorde korstecknet över sin egen kropp.
“Det är över,” viskade Vincenzo.
Han vände sig om. Elena stod ihopkrupen mot en bokhylla, täckt av damm, blod och skräck, men hon levde. Hon hade visat mer lojalitet och mod denna kväll än hans eget kött och blod.
Vincenzo gick fram till henne. Han lade en tung men försiktig hand på hennes axel.
“Du räddade mitt liv, Elena,” sa han, hans röst var nu mjukare, trött men fylld av en djup, oåterkallelig respekt. “Mitt hus har fallit. Min familj är bruten. Det kommer att bli krig på gatorna imorgon när kartellerna inser att deras marionett är död. Men du…” Han såg henne rakt i ögonen. “Du kommer aldrig att behöva damma möbler eller frukta någon i denna stad igen. Från och med denna natt är du under mitt beskydd, till mitt sista andetag. Luca!”
Den store mannen ställde sig givakt i dörröppningen. “Boss?”
“Samla de män som fortfarande lever. Ring städarna. Och öppna valvet.” Vincenzo såg sig omkring i det raserade biblioteket, på resterna av sitt krossade imperium. “Vi har ett krig att vinna.”
När han ledde Elena ut ur det förstörda rummet, medan polissirenerna äntligen började yla svagt i fjärran, visste Vincenzo att natten inte var slutet. Det var en pånyttfödelse. Och i skuggorna av Chicago, där svek var valutan och blod var bläcket, hade en ny, obrytbart lojal pakt just smitts i elden.
