Vincenzo drog Elena med sig bakom en av de enorma vinfaten. Han kände hur hans hjärta slog hårt mot revbenen, men hans sinne var kristallklart. Det fanns inget utrymme för misstag. Om han sköt mannen skulle ljudet eka genom hela källaren och dra till sig Angelo och de andra två direkt. Han behövde en tystare lösning.

Mannen kom närmare. Hans andning hördes nu, tung och ansträngd. Ficklampans ljus dansade över flaskorna, reflekterades i de mörka glasen som stirrande ögon.

Tio meter. Fem meter.

Mannen passerade vinfatet där de gömde sig. I samma tiondels sekund som mannen vände ryggen till, klev Vincenzo fram ur skuggorna. Med en omänsklig snabbhet för sin ålder svepte han sin vänstra arm runt mannens hals i ett järngrepp, samtidigt som han tryckte in ett tryckpunkt-grepp vid nyckelbenet med sin högra hand. Mannen släppte ett kvävt gurglande, hans händer flög upp för att klösa vid Vincenzos arm, men gudfaderns grepp var obarmhärtigt. Ficklampan föll till marken med en dov duns och rullade i väg, lyste upp ett hörn av väggen. Karbinen klirrade svagt när den slog i mannens ben.

Efter några plågsamma, utdragna sekunder blev mannens kropp slapp. Vincenzo sänkte honom försiktigt och ljudlöst till det kalla golvet.

Elena stod som förstenad, fascinerad och skräckslagen av den oerhörda kompetens och brutalitet som denna äldre man just hade uppvisat. Hon hade alltid vetat vem Don Vincenzo var, men att se det – att bevittna det rovdjur som lurade bakom den dyra kostymen och de polerade maneren – var något helt annat.

“Ta hans ficklampa,” viskade Vincenzo hest. “Släck den tills vidare. Och ta hans vapen. Vet du hur man använder det?”

Elena nickade i mörkret, grep tag i den kalla metallen på automatkarbinen och kände dess betryggande tyngd. Hennes bror hade lärt henne skjuta när hon var tonåring.

De fortsatte genom labyrinten. Vincenzo navigerade efter minnet, räknade tunnorna och raderna i mörkret. De behövde nå den norra flygelns källare, där ingången till valvet fanns bakom en falsk stenvägg.

De rörde sig som vålnader genom källargångarna, doften av fermenterade vindruvor och fuktig jord låg tung i luften. Varje steg de tog var med beräknad precision för att undvika att sparka till något i mörkret. Elena kände hur paniken sakta gav vika för en överlevnadsfokus hon inte visste att hon hade. Hon gick tätt bakom maffiabossen, karbinen hårt tryckt mot bröstet.

Plötsligt spreds ett starkt, elektriskt ljus genom källaren. Huvudströmbrytaren hade slagits på. Ljusrören i taket blinkade till liv med ett surrande ljud och dränkte de gamla valven i ett obarmhärtigt, kallvitt ljus.

“Farbror!” Angelos röst ekade från högtalarsystemet som vanligtvis användes för att kalla på personal. “Att leka kurragömma i din ålder? Det är ovärdigt dig. Du kan inte springa för evigt. Jag har män vid varje utgång. Grinden är låst. Polisens radiofrekvenser i området störs ut. Du är en kung utan ett kungarike.”

Vincenzo stannade och slöt ögonen för ett ögonblick, absorberade orden. Inte av rädsla, utan av sorg. Hans dynasti, byggd på årtionden av blod, svett, lojalitet och smärta, höll på att slitas isär inifrån. Men när han öppnade ögonen igen fanns där ingen sorg kvar – bara ett bottenlöst raseri, kallt som rymden.

“Han försöker bryta ner oss psykologiskt,” mumlade Vincenzo till Elena. “Han vet inte exakt var vi är. Han vill att vi ska göra ett misstag och röra oss snabbt. Vi fortsätter. Långsamt.”

De nådde slutet av vinkällaren och kom fram till en massiv ekdörr med järnbeslag. Den ledde till den gamla tjänstekorridoren som förband källaren med norra flygeln. Vincenzo tryckte försiktigt ner handtaget. Dörren var olåst. Han öppnade den en springa och kikade ut.

Korridoren utanför var upplyst och tom, men halvvägs ner längs den långa gången såg han en skugga röra sig på väggen. Ännu en man.

“En kvarterar korridoren,” viskade Vincenzo. “Vi måste förbi honom.”

Han vände sig mot Elena. Hennes ansikte var blekt i ljusrörens sken, men hennes ögon brann av beslutsamhet.

“Elena, lyssna noga,” sa han, hans ton var nu affärsmässig och iskall. “När jag öppnar dörren, vill jag att du kastar ficklampan du tog från den förra mannen så långt ner i korridoren åt vänster som du kan. Det kommer att dra till sig hans uppmärksamhet. När han vänder sig om, kliver jag ut och skjuter.”

Hon nickade, greppade den tunga metallficklampan och förberedde sig.

Vincenzo andades in djupt. Han räknade tyst ner på sina fingrar. Tre. Två. Ett.

Han slog upp dörren. Elena slungade ficklampan med all kraft. Den flög genom luften och landade med ett högt, klirrande krasch mot stengolvet längs korridoren till vänster, rullade och slog i väggen med ett metalliskt eko.