Han kramade avtryckaren, men Vincenzo hade redan agerat. Med en smidighet som förnekade hans sextioåtta år sparkade Vincenzo till det tunga matbordet av massiv ek med all sin kraft. Bordet gnisslade högt mot marmorgolvet, ställde sig på högkant och fungerade som en omedelbar barriär just som Angelos vapen hostade till. Ett dämpat thwump ekade i rummet, följt av ljudet av flisande trä när kulan borrade sig in i bordsskivan bara centimeter från Vincenzos huvud.
“Spring!” vrålade Vincenzo till Elena. Han sköt blint två skott runt kanten av bordet. Ljudet av hans omodifierade Beretta var öronbedövande och fick kristallkronan ovanför dem att skaka så att glittrande prismor regnade ner över rummet. Skotten tvingade Angelo att kasta sig i skydd bakom en av de massiva pelarna vid ingången.
Elenas överlevnadsinstinkt tog över. Hon krälade på händer och knän över glasskärvorna som skar in i hennes hud, men smärtan dränktes av det rena, pulserande adrenalinet. Hon nådde svängdörrarna som ledde in till köket, pressade upp dem och tumlade in i mörkret på andra sidan. Vincenzo var precis bakom henne. Han sköt ytterligare ett skott mot hallen för att hålla Angelo nedtryckt, innan han själv dök genom dörrarna.
Köket var enormt, fyllt av rostfria ytor som reflekterade det svaga månljuset från de högt sittande fönstren. Vincenzo drog omedelbart igen dörrarna och sköt den tunga bulten på plats. Det skulle inte hålla Angelo ute länge, men det köpte dem några sekunder.
“Finns det fler?” flämtade Vincenzo medan han lutade sig mot en kall kylbänk, hans bröst hävde sig under den vita skjortan.
Elena nickade frenetiskt, hennes andning var snabb och ytlig. “Tre stycken. De kom in genom källardörren som han bad mig låsa upp. De väntar i biljardrummet på att signalen ska ges.”
Vincenzos hjärna arbetade på högvarv. Hans eget hem, hans fästning, hade förvandlats till en dödsfälla. Hans vanliga livvakter, de få som fanns kvar på egendomen efter Angelos order om att minska säkerheten för “en privat familjemiddag”, var troligen redan döda. Telefonledningarna var utan tvekan klippta, och mobiltäckningen i husets stenväggar var alltid opålitlig. De var ensamma.
“Vi måste ner till valvet,” sa Vincenzo bistert. Han bytte snabbt magasin i sin pistol med en invand, mekanisk rörelse. “Det finns en larmknapp där inne som är kopplad direkt till ett privat säkerhetsbolag utanför Angelos räckvidd. Och det finns tyngre vapen.”
En hög krasch hördes från matsalen, följt av ljudet av trä som splittrades. Angelo försökte sparka in köksdörren.
“Kom,” beordrade Vincenzo och grep tag i Elenas arm. Han ledde henne bort från de huvudsakliga utgångarna, förbi raderna av industrispisar, fram till ett litet, osynligt handtag integrerat i bröstpanelen. Vincenzo hade byggt denna herrgård för årtionden sedan, fylld med lönngångar som var ett arv från förbudstiden. Han tryckte ner handtaget och en smal dörr svängde upp, och avslöjade en bäckmörk, trång trappa som ledde neråt.
Så snart de smugit sig in stängde han dörren bakom dem. Tystnaden slöt sig omedelbart omkring dem, kompakt och fuktig. Doften av gammalt damm och fuktig sten slog emot dem. Bara sekunder senare hörde de hur köksdörren gav vika med ett fruktansvärt dån, följt av Angelos dämpade svordomar.
Vincenzo tände en liten ficklampa han alltid bar med sig. Det smala ljusstrimlan skar genom mörkret och lyste upp de branta stentrapporna. Han började gå nedåt, tyst som en skugga, och Elena följde efter. Hon var barfota; hon hade tappat sina skor någonstans i matsalen och hennes fötter lämnade små, blodiga avtryck på stenstegen, men hon vågade inte yttra ett ljud.
“Du är modig, flicka,” viskade Vincenzo utan att vända sig om medan de rörde sig nedåt i mörkret. “De flesta i din ålder hade redan svimmat av skräck.”
“Jag växte upp i Palermo under åttiotalet, Don Vincenzo,” viskade Elena tillbaka, hennes röst var stadig trots att hon fortfarande skakade. “Jag vet hur män som han fungerar. Jag vet hur döden låter.”
Gudfadern nickade långsamt. “Angelo underskattade dig. Det kommer att bli hans fall.”
De nådde botten av trappan, som ledde ut i de gamla, oöverskådliga vinkällarna som sträckte sig som en labyrint under hela herrgården. Rader efter rader av dammiga flaskor och massiva ektunnor bildade oändliga gångar. Det var mörkt, kallt och kusligt stilla. Här nere ekade varje litet ljud, varje andetag.
Plötsligt stannade Vincenzo. Han släckte omedelbart ficklampan. Mörkret blev totalt. Han lade en tung hand över Elenas axel och drog henne intill sig. Han pressade ett finger mot hennes läppar.
Där, någonstans i mörkret till höger om dem, hördes ljudet av krossat glas under en tung stövel. Någon rörde sig i vinkällaren. En av Angelos män.
Ett svagt gult ljus från en ficklampa svepte över tegelväggarna några tiotal meter bort. Skuggan av en stor, bredaxlad man avtecknade sig mot ljuset. Mannen bar en automatkarbin. Han rörde sig långsamt och sökte systematiskt igenom gångarna.
