Skuggan ryckte till. Mannen snurrade omedelbart runt mot ljudet och höjde sitt vapen. I exakt samma mikrosekund klev Vincenzo ut i korridoren åt höger, höjde sin Beretta och avlossade två skott med livsfarlig precision. Det första skottet träffade mannen i bröstkorgen, tvingade ut luften ur hans lungor och skickade honom snubblande bakåt. Det andra skottet träffade direkt i huvudet. Mannen föll ihop som en säck utan att ens hinna ge ifrån sig ett ljud.
“Kom!” röt Vincenzo och drog med sig Elena. Ljudet av skotten skulle oundvikligen dra till sig Angelo och den sista mannen, oavsett var de befann sig i huset. Deras smygande fas var över; nu var det en ren kapplöpning.
De sprang nerför korridoren, förbi den döde mannens kropp, och nådde en vid trappa som ledde upp till norra flygelns bottenvåning – rakt upp i husets enorma bibliotek, som i sin tur anslöt till lönnrummet där säkerhetsvalvet låg.
De rusade uppför trappan. Vincenzo kände hur bröstkorgen värkte; hans lungor skrek efter syre, men han vägrade att sakta ner. De brast in i biblioteket. Det var ett magnifikt rum, två våningar högt, med böcker från golv till tak, mörka träpaneler och en gigantisk öppen spis i svart marmor.
Vincenzo rörde sig snabbt bort mot den bortre väggen, mot en specifik sektion av bokhyllorna, när en röst skar genom rummet.
“Rör dig inte en millimeter till, farbror.”
Vincenzo frös till is. Han vände sig långsamt om. Ovanför dem, på den smala balkongen som löpte runt bibliotekets andra våning, stod Angelo. Han hade siktet på sitt vapen riktat direkt mot Vincenzos panna. Bredvid honom stod den tredje mannen, en tungt beväpnad best med en hagelgevär riktad rakt ner mot dem.
Angelo hade förutsett deras flyktväg. Han kände herrgårdens layout lika väl som Vincenzo.
“Det slutar här,” sa Angelo. Hans röst var lugnare nu, resignerad, som om han konstaterade ett ofrånkomligt faktum. “Du har ställt till med tillräckligt mycket kaos. Lägg ner vapnet, Vincenzo. Och du också, flicka. Kasta vapnet på golvet, annars sliter jag dig itu med hagelgeväret.”
Elena tittade förtvivlat på Vincenzo. Maffiabossen stod tyst i några sekunder. Han tittade upp på mannen han en gång älskat som en son. Han såg girigheten, rädslan och den brinnande ambitionen i Angelos ögon. Han hade misslyckats, inte som ledare för familjen, utan som far.
Med en långsam rörelse böjde sig Vincenzo ner och lade sin Beretta på de dyra persiska mattorna. Elena gjorde detsamma med automatkarbinen.
“Bra,” sa Angelo. Han nickade åt mannen bredvid sig. “Gå ner och avsluta det. Jag vill se honom dö på nära håll.”
Den tungt beväpnade mannen började gå nerför den spiralformade järntrappan som ledde från balkongen ner till bibliotekets golv. Hans tunga stövlar klonkade hotfullt mot metallen för varje steg.
Vincenzo stod orörlig, hans händer hängde längs sidorna. Han tittade oavbrutet upp på Angelo. “När jag är borta, Angelo, tror du att kartellerna kommer att respektera dig? De vet att du förrådde ditt eget blod för att få deras gunst. En man som säljer sin farbror kommer att sälja vem som helst. Du kommer inte att överleva i sex månader.”
“Det är min sak att oroa mig för,” snäste Angelo, men en svag darrning i hans underkäke förrådde hans inre osäkerhet.
Mannen med hagelgeväret nådde golvet. Han pumpade vapnet, en kall, metallisk klickning som lät som en avrättningsorder, och tog sikte på Vincenzos bröst. Han stod bara tre meter bort.
“Sista orden, gamle man?” morrade mannen med ett snett flin.
“Ja,” sa Vincenzo lugnt. Han flyttade blicken från mannen upp till en punkt precis ovanför Angelos huvud på balkongen. Han log, ett iskallt, rovdjurslikt leende. “Du glömde min hund.”
Mannen med hagelgeväret rynkade pannan och sneglade förvirrat runt. “Hund?”
Innan han hann reagera, bröts den tunga ekdörren till biblioteket, den som ledde ut till huvudentrén, upp med en brutal kraft. En enorm skugga kastade sig in i rummet med ett gutturalt, skräckinjagande vrål. Det var inte en hund. Det var Luca, Vincenzos mest lojala soldat, en jätte till man känd för sin brutalitet, som Angelo tydligen hade trott var oskadliggjord. Luca var täckt av blod – någon annans blod – och han bar en tung kulsprutepistol.
Luca tvekade inte en sekund. Han öppnade eld mot balkongen och mannen på golvet samtidigt i en desperat, svepande rörelse. Ljudet i det slutna biblioteket var som åska. Träpaneler splittrades i tusen bitar, böcker exploderade i moln av papper och damm.
Mannen framför Vincenzo kastades bakåt av kraften från skotten, hans hagelgevär avlossades uppåt mot taket i dödsryckningen. På balkongen skrek Angelo till och kastade sig i skydd när kulorna slet sönder det vackra smidesräcket bredvid honom.
I det absoluta kaoset som följde, dök Vincenzo direkt efter sin Beretta på golvet. Han fångade den i rörelsen, rullade runt, ställde sig på ett knä och tog sikte.
