Mörkret i hallen tycktes pulsera i takt med de febrila hjärtslagen som ekade i den raserade matsalen. Den iskalla vinden från den oförlåtande Chicago-natten svepte in genom det krossade fönstret, fick de tunga, blodröda sammetsgardinerna att fladdra som svarta vålnader och förde med sig en bitter doft av snö, avgaser och metall. Inne i rummet var luften dock fortfarande tjock av krutrök och en nästan kvävande spänning. Gudfadern, vars namn i undre världen viskades med en blandning av absolut vördnad och bottenlös skräck – Don Vincenzo – höll sin svarta Beretta med ett orubbligt grepp. Hans knogar vitnade mot metallen, men hans hand darrade inte. Hembiträdet, en ung kvinna vid namn Elena som nyligen anlänt från Sicilien, skakade okontrollerat där hon pressade sig mot det massiva ekbordets fot.
Stegen i korridoren var inte längre hastiga. De var tunga, metodiska och fyllda av ett iskallt självförtroende som fick Vincenzos blod att frysa till is. Den bekanta rösten hade slagit ner som en blixt i hans inre.
“Bossen?”
Skuggan i dörröppningen började ta form. Ljuset från kristallkronan i matsalen sträckte sig ut i hallen och fångade konturerna av en man klädd i en oklanderligt skräddarsydd mörk kostym. Det var inte en ansiktslös yrkesmördare. Det var inte en soldat från en rivaliserande familj. När mannen klev över tröskeln och in i det skarpa ljuset, föll en blytung tystnad över rummet.
Det var Angelo. Hans egen brorson. Hans högra hand, den man han hade uppfostrat som sin egen son sedan Angelos far mördades på gatorna i Little Italy för tjugo år sedan. Mannen som hade suttit vid detta exakta bord och druckit årgångsvin bara timmar tidigare, skålat för familjens framtid och svurit sin eviga lojalitet.
Angelo höll en ljuddämpad pistol i sin högra hand. Hans ansikte, vanligtvis så fullt av karismatiskt liv och värme, var nu en stel och känslolös mask. Hans ögon var mörka brunnar, helt tömda på den familjekärlek de en gång hade delat.
“Angelo,” väste Vincenzo, och för första gången på decennier bar hans röst spår av genuin chock. “Min egen brors blod. Du är ormen i mitt eget hus.”
Angelo stannade några meter från dem. Han kastade en kort blick på det sönderskjutna fönstret och sedan ner på Elena, som höll händerna för munnen för att kväva en snyftning. Hennes skräckslagna ögon flackade mellan de två männen.
“Det var aldrig meningen att du skulle överleva den där kulan, farbror,” sa Angelo, hans röst var mjuk, nästan sorgsen, men saknade helt ånger. “Mannen på taket tvärs över gatan är en av de bästa. Han missar aldrig. Men han räknade inte med att din lilla städflicka skulle utveckla en plötslig hjälteinstinkt.”
Vincenzo sänkte inte sitt vapen, men han flyttade sin kropp en aning för att helt skärma av Elena från Angelos siktlinje. “Varför?” Det var ett enda ord, men det rymde ett helt livs svek. “Jag gav dig allt. Jag gav dig världen. Du skulle ärva min tron.”
“Det var problemet, Vincenzo,” svarade Angelo kallt och höjde långsamt sitt vapen, den mörka pipan riktad rakt mot sin farbrors hjärta. “Du gav mig världen, men du lät mig aldrig styra den. Du vägrade anpassa dig. Du sa nej till kartellerna, du sa nej till de nya nätverken. Familjens makt vittrar sönder medan du klamrar dig fast vid gamla sicilianska hederskodex som inte betyder någonting i den moderna världen. De andra familjerna var redo att krossa oss. Jag gjorde en överenskommelse för att rädda oss.”
“Du gjorde en överenskommelse för att rädda dig själv,” spottade Vincenzo. Han visste att han bara hade bråkdelar av en sekund på sig. Angelo var yngre, snabbare och hade överraskningsmomentet. Men Vincenzo var inte mannen som hade byggt ett imperium genom att vara långsam.
Innan han tryckte av kastade han ett snabbt ögonkast på Elena. “Varför?” frågade han henne, hans röst var nu bara en hes viskning under stormen som var på väg att bryta ut. “Hur visste du?”
Tårarna strömmade nerför Elenas kinder, men i hennes ögon fanns plötsligt en blixt av trots. “Han… Angelo…” stammade hon fram. “Han tvingade mig. Han hotade min bror i Palermo. Han sa åt mig att se till att gardinerna var exakt tio centimeter öppna klockan nio i kväll. Han sa att jag skulle lämna terrassdörren olåst. Jag skulle göra det… jag skulle låta dig dö. Men…” Hon svalde hårt, hennes röst brast. “Du betalade för min mors begravning förra månaden. Du frågade vad hon hette. Ingen annan i det här huset har någonsin frågat vad hon hette. När jag såg den röda laserpricken på din axel… jag kunde inte låta honom ta dig.”
Angelo gav ifrån sig ett kort, hånfullt skratt. “Sentimentalitet. Din största svaghet, farbror. Och nu kommer den att kosta er båda livet.”
