Nika började själv kalla Andrei för “pappa”.

Första gången frös han till i köket med en diskhandduk i handen.

Hon pekade mot en hylla.

“Pappa, kanin.”

Hennes gosedjurskanin låg ovanför räckhåll.

Andrei tog ner den och gav den till henne. Sedan gick han in i skafferiet och stannade där längre än nödvändigt.

Jag hittade honom torka ansiktet.

“Är du okej?”

“Hon sa det.”

“Jag hörde.”

“Jag vill inte stjäla något.”

“Det gjorde du inte.”

Han tittade mot köket.

“Tänk om Max kommer hem?”

“Då måste han möta barnet han valde att inte känna.”

Max kom inte tillbaka tillbaka.

Åren gick.

Han skickade de nödvändiga betalningarna, ibland sent, och lade upp fotografier från platser som såg allt dyrare ut.

Zhanna stannade bredvid honom en stund.

Sedan försvann hon från hans konto.

En annan kvinna dök upp.

Sedan en till.

Lydia hörde ibland uppdateringar från avlägsna släktingar, men delade dem sällan om de inte rörde Nika.

“Han jobbar för ett reseföretag nu,” sa hon en gång.

“Bra.”

“Han blev avfärdad.”

“Förlåt.”

“Nej, det är du inte.”

“Nej.”

Lydias hälsa förbättrades under den nya behandlingsplanen. Hon besökte ofta och blev den mormor som alla tre barn trodde alltid hade tillhört dem.

Matvey älskade hennes regler eftersom han kunde argumentera emot dem.

Nika älskade sina smycken.

När vår dotter Mariana föddes höll Lydia barnet och grät öppet för första gången framför mig.

“Du skrämmer alla,” sa jag.

“Jag får ett känslomässigt sammanbrott vart sextionde år.”

“Boka nästa i förväg.”

Hon kysste Marianas panna.

“Du låter som jag.”

“Det är det mest oroande någon någonsin sagt.”

Vårt hem blev högljutt.

Matvey växte upp till en eftertänksam, allvarlig pojke som lagade trasiga leksaker och mindes allas födelsedagar. Nika blev orädd, klättrade ständigt, ställde frågor och kom hem med gräsfläckar på varje plagg.

Mariana följde dem båda som en beslutsam skugga.

Andrej var upptagen, men han vaktade familjetiden lika hårt som han vaktade affärsbeslut.

Han deltog i skolkonferenser.

Han lärde sig att fläta dåligt.

Han satt på badrumsgolvet med sjuka barn och sa aldrig att han behövde utrymme, av deras ljud att döma.

Ibland tittade jag på honom och kände ilska mot den yngre versionen av mig själv.

Inte för att Andrej var rik.

För han bevisade att omsorg alltid varit möjlig.

Max hade inte misslyckats för att faderskapet var för svårt.

Han hade misslyckats eftersom han trodde att svårigheter ursäktade frånvaro.

Nästan sex år efter att han gick ut visade min telefon hans namn.

Jag stod i köket medan Matvey och Nika bråkade om pannkaksformer. Mariana satt i sin barnstol och täckte båda händerna med sirap.

Namnet såg ut att tillhöra någon annans historia.

Jag svarade.

“Hej.”

“Sant.”

Max röst var äldre men omisskännlig.

“Hur mår du?”

“Nåväl.”

“Jag har tänkt på Nika.”

Jag kastade en blick på min dotter.

Andrei hjälpte henne att rädda en pannkaka som hade rivit över mitten.

“Vad sägs om henne?”

“Jag vill veta hur hon mår.”

“Hon mår bra.”

“Kan jag få se henne?”

Frågan spände något inom mig.

“Varför just nu?”

“Behöver det finnas en anledning?”

“Ja.”

Han suckade.

“Du gör alltid allt svårt.”

“Nej. Jag tvingar dig att svara.”

Tystnad.

Sedan sa han att han skulle vara i stan och ville träffa mig först. Han föreslog caféet där vi brukade äta frukost innan vi gifte oss.

Valet berättade exakt vad han ville.

Nostalgi.

En publik.

En välbekant scen där han kunde anlända polerad och framgångsrik samtidigt som han föreställde sig att jag fortfarande bar det liv han övergivit.

Jag gick med på att träffa honom ensam.

Andrei lyssnade utan att avbryta när jag berättade för honom.

“Vill du ha mig i närheten?” frågade han.

“Nej.”

“Vill du ha juridiskt ombud?”

“Nej.”

“Vill du att jag ska invända?”

Jag log.

“Du försöker väldigt hårt att inte göra det.”

“Jag litar på dig. Jag ogillar honom.”

“Båda kan vara sanna.”

“Vad vill Nika?”

“Hon vet inte att han ringde.”

“Då får du träffa honom först.”

Lydia var mindre återhållsam.

“Han vill ha något.”

“Förmodligen beundran.”

“Han kan köpa en spegel.”

“Jag måste veta om han menar allvar med att träffa henne.”

“Han har haft sex år på sig att bli allvarlig.”

“Jag vet.”

Lydia tittade på mig länge.

“Du är inte skyldig honom tillgång till hennes frid bara för att han blivit nyfiken.”

“Det vet jag också.”

Nästa morgon körde jag till caféet.

Fordonet tillhörde mig, även om Andrei insisterade på att jag skulle välja det efter att min gamla bil blivit opålitlig. Den var elegant utan att vara prålig, en mörk lyxig SUV designad för barn, matvaror, skolprojekt och det kontrollerade kaoset i vårt liv.

Genom caféets glasvägg såg jag Max.

Han satte sig vid samma hörnbord som vi en gång hade föredragit. Hans jacka var stilig, håret noggrant klippt och en klocka glänste vid handleden.

Han kontrollerade ingången upprepade gånger.