För första gången undrade jag om Zhanna hade lämnat honom av samma anledning som jag hade slutat tigga.

Kanske hade charmen blivit tunn när hon förväntade sig att han skulle bidra.

Kanske hade han kommit till caféet inte bara för att se om jag led utan också för att upptäcka om den gamla dörren fortfarande stod öppen.

“Är du fortfarande med Zhanna?” frågade jag.

Hans axlar spändes.

“Det har inget med Nika att göra.”

“Nej. Men det kan ha något att göra med varför du ringde.”

“Vi separerade.”

“När?”

“Förra året.”

“Och nu vill du ha en familj?”

“Jag vill rätta till saker.”

“Korrigeringen börjar före ensamheten.”

Hans mun öppnades.

Inga ord kom.

En servitör placerade checken nära bordskanten. Max sträckte sig snabbt efter den, som om två kaffe skulle återställa en välbekant balans.

Jag lät honom.

Han skrev under med en dyr penna.

Sedan tittade han på mig igen.

“Kan jag åtminstone få ett fotografi?”

Jag funderade på det.

“Nej.”

Hans ansikte hårdnade.

“Det är grymt.”

“Nej. Grymt vore att låta dig använda hennes ansikte för att trösta dig själv medan du fortfarande inte vill veta vem hon har blivit.”

“Du vet inte vad jag är villig att göra.”

“Då får du säga det.”

Han tvekade.

“Vilken skola går hon på?”

“Jag tänker inte svara på det.”

“Vad gillar hon?”

“Ritning. Simning. Vetenskapliga experiment. Klättrar i träd som hon har fått höra att inte klättra i.”

Ett svagt leende spred sig över hans ansikte.

“Låter som jag.”

“Nej. Hon ber om ursäkt när hon skadar någon.”

Leendet försvann.

Jag fortsatte.

“Hon har en bror som skyddar henne, en yngre syster som härmar allt hon gör, en mormor som lärde henne schack, och en pappa som går på varje skolans evenemang.”

Max stirrade på mig.

“Det finns inte plats för mig.”

“Familjer är inte rum med begränsat antal stolar. Men förtroende måste byggas.”

“Hur då?”

“Du börjar med konsekvens. Brev levererade via advokaten. Åldersanpassat, inga löften du inte kan hålla. Regelbunden support. Rådgivning innan någon kontakt. Sedan, om Nika vill ha det och en professionell går med på det, kanske ett övervakat möte.”

“Övervakad?”

“Du är en främling för henne.”

“Jag är hennes pappa.”

“Du är en främling som är biologiskt släkt med henne.”

Han sköt tillbaka stolen.

“Det här är otroligt.”

Jag satt kvar.

“Du frågade hur korrigering ser ut.”

“Du vill straffa mig.”

“Jag vill skydda henne från att bli övergiven två gånger.”

Det stoppade honom.

Hans hand låg kvar på stolen.

För en sekund försvann ilskan och något mer som liknade skam spred sig över hans ansikte.

“Jag visste inte hur svårt det skulle vara,” sa han tyst.

“Inte jag heller.”

“Du var bättre på det.”

“Jag hade inget val att lämna.”

Han sjönk ner i stolen igen.

Kaféets brus fortsatte runt oss – koppar slog mot fat, mjölk ångade, klockan ovanför dörren som ljöd när kunder kom in.

Max såg äldre ut nu.

Inte på grund av linjer eller grått hår.

För föreställningen var slut.

“Jag trodde du skulle vara annorlunda,” erkände han.

“Hur då?”

“Jag trodde du fortfarande skulle vara i den där lägenheten.”

“Med Nika?”

“Ja.”

“Varför?”

Han gnuggade tummen längs kanten på kvittot.

“Jag vet inte.”

“Du ville ha bevis på att det var rätt beslut att lämna oss.”

Hans tystnad bekräftade det.

“Du kom och förväntade dig att jag skulle vänta inne i de konsekvenser du skapade.”

“Jag ville inte att du skulle lida.”

“Du ville att jag inte skulle överträffa dig.”

“Det är inte rättvist.”

“Rättvisa verkar störa dig mest när den kommer sent.”

Han tittade mot glaset igen.

“Är din man rik?”

“Ja.”

Det direkta svaret överraskade honom.

“Men det är inte därför mitt liv är bra.”

Han gav ifrån sig ett bittert skratt.

“Lätt att säga när du kör den där.”

“Mitt liv blev bra den dag din mamma lade en messingsnyckel bredvid Nikas medicin. Resten krävde arbete.”

Max tittade ner.

“Hon har fortfarande huset?”

“Ja.”

“Hur är det med hennes hjärta?”

“Stabil.”

Hans ögon lyftes.

“Hon kunde ha berättat för mig.”

“Hon försökte i åratal.”

“Jag visste inte att Andrej betalade för hennes behandling.”

“Han ordnade tillträde. Lydia följde varje besök, varje begränsning, varje rehabiliteringsplan. Hon gjorde jobbet.”

Max log utan humor.

“Ni pratar alla likadant nu.”

“Om jobbet?”

“Om mig.”

“Ingen diskuterar dig så ofta som du tror.”

Det verkade göra mest ont på honom.

Han hade tillbringat år i centrum för varje konflikt han skapade. Möjligheten att vi hade byggt ett liv där han knappt nämndes lämnade honom utan någonstans att stå.

Jag reste mig.

“Skicka alla brev via advokaten.”

“Sant.”

Jag tog upp min kappa.

“Vad?”

“Är du lycklig?”

Jag tittade på honom.

Frågan lät uppriktig.

“Ja.”

“På grund av honom?”

“För att jag slutade förväxla att bli utvald med att vara värderad.”

Max sänkte blicken.