Lydia rättade till Nikas filt.

“Håll koll på henne.”

Max panna rynkades.

“Vad?”

“Håll din dotter medan Vera packar.”

Nika vände sig om vid ljudet av hans röst.

Max sträckte sig inte efter henne.

Tvekan varade bara några sekunder, men Lydia märkte det. Det gjorde jag också.

Han tittade på duffelväskan på golvet.

“Jag måste gå.”

Lydias läppar pressades ihop till en tunn linje.

“Självklart gör du det.”

“Zhanna väntar.”

“Då bör vi inte hindra henne från någon nödsituation som kräver din omedelbara närvaro.”

Han lyfte väskan.

Jag väntade på ilska, kanske en sista anklagelse. Istället tittade Max på mig som om jag orsakat scenen genom att inte bryta ihop som han hade förväntat sig.

“Du kommer ångra att du lät henne kontrollera dig.”

Jag plockade upp den andra nyckeln.

“Nej, Max. Jag ångrar att jag lät dig övertyga mig om att beroende var kärlek.”

Hans ansikte blossade.

“Jag bad dig aldrig att lita på mig.”

“Du bad mig skaffa ett barn trots att du visste att du inte ville försörja ett.”

“Det är inte rättvist.”

“Nej. Det är det inte.”

Han stirrade på mig en lång stund, sedan vände han sig mot dörren.

Lydia talade innan han hann fram.

“Du ska skicka adressen till Vera där juridiska meddelanden kan lämnas.”

Max tittade över axeln.

“Vilka juridiska meddelanden?”

“Underhåll. Medicinska utgifter. Skilsmässan du meddelade som om du skulle säga upp en prenumeration.”

“Jag sa att jag skulle hjälpa till.”

“Du sa också att du skulle bli far.”

Max hand slöt sig om dörrhandtaget.

För första gången den morgonen tittade han direkt på Nika. Hon var nu vaken och studerade honom med stora, sömniga ögon.

Han verkade överväga att säga något.

Sedan vibrerade hans telefon.

Han tog upp den ur fickan, kollade skärmen och gick utan ett ord till.

Dörren stängdes mjukt.

Den mjukheten kändes mer slutgiltig än en smälld dörr kunde ha gjort.

Lydia stod orörlig i några sekunder. Nika tryckte på pärlknappen på sin rock och gav ifrån sig ett tyst ljud.

Hennes farmors ansikte mjuknade genast.

“Din far har alltid varit lättdistraherad,” mumlade hon.

Jag satte mig i närmaste stol.

Adrenalinet som hållit mig upprätt började försvinna. Mina händer skakade under bordet, och jag pressade dem mot varandra så att Lydia inte skulle se.

Hon såg ändå.

“Kollapsa inte än,” sade hon. “Vi har arbete att göra.”

Det var inte mjukt, men det var precis vad jag behövde.

Vi packade bara det nödvändigaste den eftermiddagen.

Lydia insisterade på att ringa ett flyttföretag för möblerna och de större lådorna. Jag försökte protestera, men hon avfärdade argumentet innan jag hann klara.

“Du har ett sjukt barn och ingen sömn. Det här är inte tiden att bevisa att du kan lyfta en bokhylla.”

Jag bar kläder, dokument, medicin, blöjor och de få leksaker som Nika inte kunde sova utan. Lydia bar min dotter när hennes styrka tillät och satte sig ner när färgen försvann från hennes ansikte.

Att se henne skrämde mig.

“Du borde vila.”

“Det borde du också.”

“Du har precis opererats.”

“Och du har precis fått ett äktenskap borttaget utan bedövning.”

Jag tittade på henne.

För första gången rörde sig mungipan på Lydia.

Det var inte riktigt ett leende, men det var nära.

Hennes hus låg i ett lugnt amerikanskt kvarter kantat av lönnar och smala gräsmattor framför huset. Max hade kallat det en lägenhet så länge att jag hade föreställt mig något litet, men Lydia ägde bottenvåningen i en välskött tegelbyggnad med privat entré och skuggig bakgård.

Hon låste upp den nya säkerhetslåset själv.

Inne var allt ordnat. Mörka trämöbler, inramade landskap, polerade golv och gardiner som hängde helt rakt.

Huset doftade svagt av te och möbelvax.

Plötsligt kände jag mig enorm och ovårdad med mina plastpåsar, babygrejer och utmattning. Lydia lade märke till att jag stod nära ingången.

“Du är ingen gäst,” sa hon.

“Jag vet inte vad jag är.”

“Du är Nikas mamma.”

“Det svarar inte på frågan.”

“Det svarar på den enda delen som betyder något ikväll.”

Hon visade mig det största sovrummet, det som hade utsikt över bakgården. En spjälsäng hade redan placerats bredvid fönstret.

Jag stannade i dörröppningen.

“Hur ordnade du det här så snabbt?”

“Spjälsängen tillhörde Max.”

Träet hade slipats om, men ena sidan hade ett grunt märke nära basen.

“Han sparkade på den när han lärde sig gå,” sa Lydia. “Sedan grät han för att han skrämde sig själv.”

Jag drog fingrarna över märket.

“Du har sparat den alla dessa år?”

“Jag sparade många saker längre än jag borde.”

Hennes ögon vilade på spjälsängen, men jag visste att hon inte längre pratade om möbler.

Den första natten sov jag i en riktig säng medan Nika andades bredvid mig.

Jag vaknade tre gånger och förväntade mig att höra Max klaga från ett annat rum.

Det var bara tystnad.