Klockan två på morgonen började Nika gråta. Innan jag hann resa mig dök en liten lampa upp under min dörr.

Lydia knackade en gång.

“Behöver du hjälp?”

Jag öppnade dörren.

Hon bar en blå mantel och tofflor, hennes silverhår plattat på ena sidan. Utan den skräddarsydda kappan och kontrollerade hållningen såg hon äldre och mycket mer mänsklig ut.

“Jag klarar det.”

“Jag vet.”

Hon gick in ändå.

Medan jag förberedde medicinen satt Lydia i gungstolen och höll Nika mot sitt bröst. Hon nynnade något för sig själv, en gammal melodi jag inte kände igen.

Nika tystnade.

Jag tittade från byrån och höll plastsprutan i handen.

“Max sa att du inte ville att vi skulle gifta oss.”

“Det gjorde jag inte.”

Ärligheten slog hårt.

Lydia fortsatte att gunga.

“Men inte för att du var fattig, outbildad eller under honom, om det var vad han sa till dig.”

“Han antydde att du ville ha någon från en bättre familj.”

“Jag ville att han skulle bli kapabel att ta hand om sig själv innan han lovade att ta hand om någon annan.”

Jag satte mig på sängkanten.

“Du kände knappt mig.”

“Jag kände min son.”

Hon tittade ner på Nika.

“Max har alltid varit charmig när han behöver något. Han misstar begär för engagemang. Han vill ha känslan av att börja, aldrig arbetet att fortsätta.”

“Varför berättade du inte för mig?”

“Jag försökte.”

“Du sa att vi rörde oss för snabbt.”

“Och ni båda hörde en förolämpning.”

Hon hade rätt.

Vid den tiden ville jag att Lydias invändning skulle betyda att hon var stolt, kall och klassmedveten. Den förklaringen var lättare än att erkänna att kvinnan som uppfostrade Max kanske skulle känna igen en svaghet jag inte ville se.

“Jag trodde du hatade mig.”

“Jag kände dig inte tillräckligt väl för att hata dig.”

“Det låter som något du skulle säga.”

“Det stämmer.”

Trots allt skrattade jag tyst.

Lydia såg förvånad ut.

Sedan skrattade hon också.

Ljudet var kort och nästan rostigt, som om det inte använts ofta.

Den natten blev den första tunna bron mellan oss.

Vi blev inte plötsligt mor och dotter. Lydia var inte kärleksfull av naturen, och jag hade tillbringat för många år med att misstro löften för att låtsas att närhet kunde skapas över en natt.

Istället blev vi pålitliga.

Hon deltog i Nikas läkarbesök när hennes hälsa tillät det. Jag körde Lydia till uppföljningsbesök och satte mig bredvid henne i väntrum som luktade antiseptika och bränt kaffe.

Hon rättade hur jag förvarade viktiga dokument.

Jag organiserade om hennes medicinskåp så att varje dos var tydligt separerad.

Hon lärde mig hur man tänjer på en matbudget, utan att servera samma måltid tre kvällar i rad. Jag lärde henne hur man videosamtalar från hennes surfplatta.

Ibland bråkade vi.

Hon ansåg att handdukar borde vikas i exakt tredjedelar. Jag trodde att rena handdukar redan var en seger.

Hon föredrog tystnad vid frukosten. Nika föredrog att slå med sin sked mot matstolsbrickan som ett slagverksinstrument.

Lydia slöt ögonen, andades en gång och sköt sedan över barnet en bananbit till.

Pengar var fortfarande den svåraste delen.

Max skickade en liten fast betalning först efter att Lydia kontaktat en advokat för min räkning. Eftersom han officiellt hade sagt upp sig och inte hävdat någon pålitlig inkomst, täckte summan knappt blöjorna.

Samtidigt visade hans sociala medier designerkläder, dyra restauranger och helgresor i bilar han inte ägde.

Lydia sparade skärmdumpar.

En eftermiddag skrev hon ut flera fotografier och lade dem i en mapp.

“Vad gör du?” frågade jag.

“Dokumenterar hans fattigdom.”

“Han kommer säga att Zhanna betalade.”

“Då kan han förklara det under ed.”

Jag tog inte genast upp ett större fall. Rättegångskostnader, juridiska utnämningar och ständig konflikt skulle ha dränerat energi jag behövde för Nika.

Men Lydias mapp betydde något.

Det påminde Max om att försvinna inte raderade ansvar.

När han missade två betalningar gjorde ett formellt brev från advokaten att pengarna dök upp inom fyrtioåtta timmar.

Han ringde aldrig för att fråga om Nika.

Han skickade bara ett meddelande där han anklagade mig för att låta hans mamma lägga sig i.

Jag svarade inte.

Veckor gick.

Lydias pension täckte huset, men större delen av hennes återstående inkomster försvann till behandling, medicinering och specialistavgifter. Jag fick begränsad hjälp för Nika, men även den minsta oväntade utgift kunde kasta vår månad i oordning.

Jag började leta efter arbete jag kunde göra samtidigt som jag tog hand om min dotter.

Problemet var tiden.

Nika var för ung för de barnomsorgsprogram jag hade råd med, och hennes hälsa gjorde stora dagisrum risabla. Lärartjänster krävde fasta arbetstider, klassrumsförberedelser och transport jag inte hade.

Jag övervägde att återvända till detaljhandeln.

Lydia vägrade.

“Du har en lärarexamen.”

“En examen köper inte mat.”

“Det kan det om du använder det annorlunda.”