Underhållsordern förblev blygsam eftersom mycket av hans livsstil kom via Zhanna, inte löner.

Jag accepterade det.

Pengar kunde tjänas.

Fred var svårare att ersätta.

När de sista dokumenten kom satte jag mig vid Lydias köksbord med kuvertet oöppnat.

Hon hällde upp te.

“Är du ledsen?”

“Jag vet inte.”

“Det betyder ja.”

“Jag saknar honom inte.”

“Du kan sörja det du hoppades att han skulle bli.”

Jag öppnade kuvertet.

Mitt gifta namn såg obekant ut bredvid ordet upplöst.

I åratal hade jag velat ha en familj så mycket att jag accepterade dess kontur utan att undersöka vad som fanns inom den.

Nu var konturen borta.

Det märkliga var att jag inte längre kände mig tom.

Nika sov uppe.

Lydia satt mitt emot mig.

Andrei hade skickat ett meddelande och frågat om Matvey kunde ta med en bok han ville läsa för Nika.

Mitt liv var inte det jag hade planerat.

Det blev säkrare än något jag hade föreställt mig.

Ett år efter att Max lämnat friade Andrei till mig.

Han valde inte en fullsatt restaurang eller arrangerade något spektakel. Han väntade tills barnen sov och Lydia hade gått hem efter middagen.

Vi stod på bakgården under en slinga av små lampor som Ella hade glömt att släcka.

Andrej hade ingen ring till en början.

“Jag måste fråga dig något innan jag visar dig något dyrt,” sa han.

“Det låter hotfullt.”

“Det är praktiskt.”

“Lydia har påverkat dig.”

“Hon skrämmer mig.”

“Hon gillar dig.”

“Det är det som gör det skrämmande.”

Jag log.

Sedan blev hans uttryck allvarligt.

“Jag vill inte att tacksamhet ska misstas för kärlek.”

“Det är det inte.”

“Jag vill inte att du ska tro att det är nödvändigt att gifta sig med mig för att du eller Nika ska vara säkra.”

“Det gör jag inte.”

“Om du säger nej, fortsätter ditt arbete om du vill ha det. Matvey är fortfarande en del av ditt liv om du vill ha honom. Lydias medicinska stöd fortsätter. Inget försvinner.”

Omsorgen i de meningarna höll på att knäcka mig.

Max hade friat efter att ha bråkat med sin mamma eftersom äktenskap fick honom att känna sig vuxen.

Andrei föreslog genom att ta bort allt tryck som kunde göra mitt svar mindre än gratis.

Han tog ringen ur fickan.

“Jag älskar dig. Jag älskar Nika. Jag älskar livet som vi fyra har börjat bygga. Men jag kommer inte att be dig välja säkerhet framför ärlighet.”

Jag tittade mot fönstren på övervåningen.

En tillhörde Matvey.

En till rummet där Nika sov under besök.

“Vad händer om jag säger ja?”

“Vi fortsätter jobba.”

Inga berg.

Inga stora anspråk.

Jobb.

Jag räckte fram handen.

“Ja.”

Matvey reagerade på vår förläggning med djup misstänksamhet.

“Kommer Vera att bo här hela tiden?”

“Ja,” sa Andrei.

“Och Nika?”

“Ja.”

“Och Lydia?”

“Nej.”

Matvey funderade på det.

“Bra. Hon får mig att äta morötter.”

Lydia, som stod bakom honom, höjde ett ögonbryn.

“Du åt tre kakor innan middagen.”

“Det är därför det inte fanns plats för morötter.”

Nika klappade händerna, även om hon inte förstod något av det.

Vårt bröllop var litet.

Lydia bar en mörkblå klänning och stod bredvid mig före ceremonin. Hon justerade spännet på baksidan av mitt halsband med försiktiga fingrar.

“Du skakar,” sa hon.

“Det är du också.”

“Jag har ett hjärtproblem.”

“Det är praktiskt.”

Hon tittade på min spegelbild.

“Din mamma borde vara här.”

Orden tog mig på sängen.

“Ja.”

Lydia lade båda händerna på mina axlar.

“Jag försöker inte ta hennes plats.”

“Jag vet.”

“Men jag är här.”

Det räckte.

Matvey gick bredvid mig med en liten trälåda med ringarna. Nika strödde blomblad i en koncentrerad hög innan hon satte sig bland dem.

Andrei skrattade när han såg oss.

Inte ett polerat leende för fotografier.

Ett fullt, hjälplöst skratt.

Jag gifte mig med honom under en ek på bakgården, omgiven av de få människor som visat att de förstod skillnaden mellan att bevittna ett liv och att bara dyka upp i det.

Förstaårseleverna var inte perfekta.

Ingen riktig familj är det.

Matvey kämpade med tanken att älska mig kanske skulle svika hans mor. Han vägrade en gång prata med mig i två dagar efter att en klasskamrat kallat mig sin mamma.

Jag tvingade inte titeln.

Vi satt på golvet i hans rum medan han plockade isär en modellbil.

“Du har redan en mamma,” sa jag till honom.

“Hon är borta.”

“Hon är fortfarande en del av dig.”

“Kan jag få två?”

“Du kan ha så många som älskar dig som ditt hjärta kan rymma.”

Han tryckte ett hjul mot axeln.

“Har Nika två pappor?”

Frågan hade kommit tidigare än jag väntat mig.

“Hon har Max, som hjälpte henne att föda livet.”

“Och pappa.”

“Och Andrei, som uppfostrar henne.”

“Vilken är verklig?”

“Handlingar är verkliga.”

Han nickade som om det svarade på något större än vad någon av oss förstod.