“Du vet inte ens vad jag tänkte fråga.”

“Jag har en rimlig gissning.”

Hon sänkte rösten.

“Vi ger tillbaka lägenheten.”

Jag frös till is.

“Vad?”

“Den nya.”

Den ursprungliga byggnaden hade rivits genom omplaceringsprogrammet. I dess ställe hade äganderätten resulterat i en ersättningslägenhet.

Lägenheten som Gleb och hans mamma hade haft nytta av eftersom de hade tagit min.

“Vi överför det till dig.”

Jag stirrade på henne.

“För vad?”

“Hjälp oss.”

“Med Roman?”

“Med allt.”

“Nej.”

“Masha, snälla.”

“Vad är det exakt du köper?”

Hennes ansikte blossade.

“Vi köper ingenting.”

“Du tog min lägenhet när jag var sårbar. Du behöll ersättningen. Nu rasar Glebs liv, och plötsligt har återlämnandet min egendom blivit ett förhandlingskort.”

“Jag sa att vi hade fel.”

“Två år för sent.”

“Jag försöker fixa det.”

Jag studerade henne.

Det fanns rädsla i hennes ansikte nu, men något annat också.

Utmattning.

Arrogansen hade brunnit ur henne.

“Går Gleb med på att flytta lägenheten?”

“Ja.”

“Frivilligt?”

“Han har inget val.”

“Alla har ett val.”

Zhanna svalde.

“Han går med på det.”

Jag tänkte på Roman.

En liten pojke fast i ett krig mellan vuxna.

Oavsett hans biologiska historia behövde han behandling.

Och jag insåg att det fanns ett sätt att skilja barmhärtighet från kapitulation.

“Imorgon,” sa jag, “möter du och Gleb mig och min advokat hos en notarie.”

Zhannas ögon vidgades.

“Du hjälper till?”

“Jag är inte klar.”

Hon blev tyst.

“Lägenheten är lagligt överförd. Inga löften. Inga muntliga överenskommelser.”

Hon nickade snabbt.

“Och i utbyte?”

“I utbyte kommer jag att hjälpa dig att hitta rätt specialister och en advokat som kan förklara Glebs juridiska ståndpunkt angående faderskap och stöd.”

Hennes ansikte lyste upp.

Jag lyfte ena handen.

“Det finns ett annat villkor.”

“Vad?”

“Du garanterar finansiering för Romans fullständiga rekommenderade behandlingskurs.”

Hon stirrade på mig.

“Men om han inte är Glebs—”

“Han är fortfarande barnet ni alla har kallat familj.”

Zhannas mun stängdes.

“Om du ber mig använda mina kontakter och min tid för att hjälpa till att reda ut det här kaoset, blir barnet inte förbrukningsbart bara för att ett DNA-resultat sårade Glebs stolthet.”

Hon tittade ner.

“Du har rätt.”

“Jag vill att det åtagandet ska dokumenteras.”

“Det kan bli dyrt.”

“Ja.”

Hon såg hjälplöst på mig.

“Det var också att stjäla en lägenhet.”

Nästa morgon satt Anatoly Maximovich bredvid mig på notariens kontor.

När Gleb kom in med sin mor kände jag nästan inte igen honom.

Han hade gått ner i vikt.

Hans dyra kläder hängde annorlunda.

Det polerade självförtroendet var borta.

I åratal hade jag föreställt mig hur det skulle kännas att se honom besegrad.

Svaret överraskade mig.

Det kändes som ingenting.

Han satt mitt emot mig.

“Masha.”

“Maria.”

Hans mun spändes.

Anatoly öppnade mappen.

“Vi ska hålla det enkelt.”

Gleb tittade på mig.

“Behöver du verkligen en advokat för det här?”

“Ja.”

“Vi kan prata privat.”

“Nej.”

Han log nästan.

“Är du fortfarande rädd för mig?”

“Nej.”

Det svaret verkade störa honom mer.

“Jag lärde mig bara något av dig.”

“Vad?”

“Dokument spelar roll.”

Anatoly hostade en gång och dolde vad som kunde ha varit förtjusning.

Pappersarbetet granskades långsamt.

Varje sida.

Varje klausul.

Alla konsekvenser.

När notarien frågade om jag förstod transaktionen, var jag nära att skratta åt symmetrin.

“Ja,” sa jag.

“Jag förstår varje ord.”

Gleb hörde det.

Det gjorde hans mamma också.

Den nya lägenheten överfördes till mig.

Separat dokumenterades åtagandet kring Romans behandling.

Först när allt var klart gav jag de juridiska och medicinska kontakter jag lovat.

Gleb satt kvar medan Zhanna samlade ihop sin väska.

Sedan sa han, “Kan vi prata i fem minuter?”

Anatoly tittade på mig.

Jag nickade.

“Här inne.”

Gleb kastade en blick mot advokaten.

“Alone.”

“Nej.”

Hans ansikte hårdnade.

“Masha, jag tänker inte göra något.”

“Jag vet.”

“Varför då?”

“För att jag föredrar det så här.”

Han stirrade på mig.

Till slut lutade han sig tillbaka.

“Elena förstörde mig.”

Jag sa inget.

“Hon ljög om Roman.”

Tystnad.

“Hon tog pengar.”

Jag sa fortfarande ingenting.

“Hon lämnade skulder överallt.”

“Gleb.”

“Vad?”

“Varför berättar du det här för mig?”

Hans uttryck förändrades.

Kanske hade han förväntat sig sympati.

Kanske ilska.

Kanske triumfera.

Vad som helst skulle ha gett honom en väg tillbaka in i mitt känsloliv.

Likgiltighet gav honom ingenting.

“Jag trodde du skulle förstå.”

“Jag förstår.”

“Och?”

“Och du gjorde val.”

Hans käke spändes.

“Folk gör misstag.”

“Ja.”

“Du har aldrig gjort någon?”

“Många.”

Jag kastade en blick på de undertecknade överföringsdokumenten.

“En av mina skrev under ett dokument jag inte läste eftersom jag litade på min man.”

Han vände bort blicken.

“Det var annorlunda.”

“Nej.”

“Det var det.”

“Du fortsätter att kalla medvetna val för misstag först när de blir smärtsamma för dig.”

Zhanna stod tyst vid dörren.

Gleb sänkte rösten.

“Jag brydde mig om dig.”

“Jag tror att du förmodligen gjorde det.”

Det överraskade honom.