“Vem var den där modellen?” frågade hon.

Jag stirrade på journalen framför mig.

“Någon med en personlig sak.”

Galina tittade på mitt ansikte.

“Dålig personlig sak?”

“Väldigt.”

Hon slutade genast ställa frågor.

Det var en av de saker jag älskade med henne.

Hon kunde vara oändligt nyfiken, men hon visste när nyfikenhet blev grymhet.

“Då går vi,” sa hon. “Innan en annan patient dyker upp och bestämmer att du bor här.”

Jag var nära att le.

När jag kom hem den kvällen hade tröttheten satt sig i mina ben.

Jag hade föreställt mig dussintals versioner av konfrontationen på vägen dit.

Gleb bekänner.

Gleb förnekade allt.

Gleb fick panik eftersom Elena hade ignorerat någon hemlig överenskommelse mellan dem.

Gleb tigger.

Gleb blev arg.

Jag var förberedd på nästan allt.

Det jag inte var förberedd på var normalitet.

TV:n spelade i vardagsrummet.

Gleb låg utsträckt över sin favoritsoffa med fjärrkontrollen i ena handen och såg helt avslappnad ut.

Han hörde mig komma in.

“Jag har redan ätit,” ropade han. “Men gör grönt te åt mig, inga tillsatser. Ta med några kex också. Jag är utmattad.”

Jag stod i hallen med en sko kvar på.

I flera sekunder undrade jag verkligen om Elena hade ljugit.

Hur kunde en man vars affär just avslöjats se så bekväm ut?

Skulle hon inte ha berättat för honom att hon hade besökt mig?

Skulle han inte hålla koll på ytterdörren?

Skulle det inte finnas något—rädsla, spänning, skuld?

Det fanns ingenting.

Jag bytte kläder, tvättade ansiktet och gick in i köket.

Vana är en märklig sak.

Även efter att ha fått veta att en annan kvinna påstod sig sova med min man, förberedde jag ändå det te han hade bett om.

Jag stoppar min egen middag i mikron.

Sedan bar jag in hans kopp i vardagsrummet.

“Något konstigt hände idag,” sa jag.

Han klickade mellan kanalerna.

“Vad? Någon har fått en svans?”

“Nej.”

Jag ställer ner teet.

“En kvinna kom till mitt kontor.”

Hans tumme stannade på fjärrkontrollen.

“Hon sa att hon hette Elena.”

Tystnad.

“Hon presenterade sig som din älskarinna.”

Gleb rörde sig inte.

“Hon sa också att ni tillbringade natten tillsammans igår ikväll.”

Hans ögon var fortfarande på tv:n.

“Och tydligen tycker hon att jag borde kliva åt sidan så att ni två kan vara lyckliga.”

En sekund gick.

Sedan en till.

Gleb mumlade något för sig själv.

“Vad?”

Han stängde av tv:n.

Den svarta skärmen speglade oss båda.

“Hon gjorde det faktiskt.”

Det räckte.

Alla kvarvarande illusioner kollapsade.

Jag tänkte på läppstiftet på hans krage.

Det tunga molnet av parfym.

Hans mammas paus i telefonen.

Berättelsen om Sasha.

Inget av det var förvirrande längre.

“Du var inte med Sasha.”

Gleb suckade.

“Maria, varför får du mig att bekräfta något som redan är uppenbart?”

Jag stirrade på honom.

“Så ja.”

“Ja.”

Han reste sig.

“Ja, jag har en annan kvinna.”

Han talade med det trötta tålamodet hos någon som erkänner att han glömt köpa mjölk.

“Det är ingen idé att ljuga nu. Jag ville inte göra dig upprörd. Du är ingen dålig person, Masha. Du är bara…”

Han letade efter ett ord.

“Annorlunda.”

Jag var nära att skratta.

“Inte en dålig person.”

“Det där är inte en förolämpning.”

“Nej. Tydligen är det tröstpriset.”

Min röst skakade en gång, och jag hatade att han hörde det.

Hans ansikte spändes omedelbart.

“Börja inte bli hysterisk.”

Jag tittade på honom.

“Jag är inte hysterisk.”

“Du höjer rösten.”

“Jag upptäckte att min man har ljugit för mig och legat med någon annan.”

“Det är ingen extraordinär tragedi.”

Den meningen kändes svårare än jag hade väntat mig.

Gleb spred ut händerna.

“Jag är en vanlig man. Män har instinkter. Du är läkare. Du borde förstå biologi.”

Jag stirrade på honom i misstro.

“Var det argumentet du valde?”

“Du vet vad jag menar.”

“Det gör jag. Tyvärr.”

Jag tog ett andetag.

“För mig är otrohet inte en harmlös biologisk impuls. Det är svek.”

Han himlade med ögonen.

“Där. Det dramatiska ordet.”

“Packa dina saker.”

Han stannade.

Jag upprepade det.

“Packa dina saker och gå.”

För ett ögonblick tittade han bara på mig.

Sedan formade hans mun ett leende.

Det var inte generat.

Det var inte nervöst.

Den var nästan nöjd.

Han tog ett steg närmare.

“Och var exakt ska du kasta ut mig, älskling?”

“Var du vill.”

Jag matchade hans ton.

“Gå till Elena. Gå till din mamma, eftersom hon tydligen har gett dig dina alibin. Skaffa ett hotell. Hyra en lägenhet.”

Jag pekade mot hallen.

“Men du stannar inte här.”

Glebs leende blev bredare.

“Du har rätt i en sak.”

Han ställde sitt te på soffbordet.

“Någon måste packa.”

Min mage knöt sig.

Han pekade mot stolen.

“Sätt dig.”

“Nej.”

“Masha.”

“Jag sa nej.”

Han tittade på mig en sekund till, tydligt njöt av att jag ännu inte förstod vad han skulle säga.