“Och vad exakt vill du ha av mig?”

“Du skulle kunna hjälpa honom.”

Jag stirrade på henne.

“Hur då?”

“Kom tillbaka.”

Jag trodde faktiskt att jag hade missförstått.

“Ursäkta?”

“Återställ familjen.”

“Vilken familj?”

“Du och Gleb.”

“Vi har varit skilda i två år.”

“Men du kände honom innan allt det här.”

“Ja.”

“Det spelar roll.”

“Nej, det gör det inte.”

“Han har tappat riktningen.”

“Det låter som Glebs problem.”

Zhanna lutade sig framåt.

“Han behöver någon stabil.”

Jag var nära att skratta.

Två år tidigare hade stabilitet varit anledningen till att jag påstods vara outhärdlig.

Nu var det en kvalifikation.

“Du vill att jag ska flytta hem igen, laga mat, städa, organisera hans liv och hjälpa till att uppfostra Elenas barn.”

“Han är Glebs son.”

“Så?”

“Ni fick aldrig barn tillsammans.”

Det gamla såret gavs så nonchalant att jag var tvungen att lägga handflatorna platt mot bordet.

fortsatte Zhanna innan hon märkte mitt uttryck.

“Du skulle kunna älska Roman som din egen.”

“Nej.”

“Masha—”

“Nej.”

Hon blinkade.

“Du har inte ens tänkt på det.”

“Jag tänkte på det exakt så länge som behövdes.”

“Du har ett gott hjärta.”

“Mitt hjärta är inte gemensam egendom.”

Hennes läppar spändes.

“Den bitterheten passar dig inte.”

“Jag är inte bitter.”

Jag tog en klunk te.

“Det är därför jag kan sitta här utan att höja rösten.”

“Då hjälp honom.”

“Nej.”

“Efter allt ni två delat?”

“Han använde min sjukdom för att ta mitt hem.”

“Han gjorde ett fruktansvärt misstag.”

“Nej. Att glömma en årsdag är ett misstag. Att skriva under fel formulär är ett misstag. Gleb planerade vad han gjorde.”

Zhanna vände bort blicken.

För första gången undrade jag hur mycket hon egentligen hade vetat.

“Du hjälpte honom.”

Hennes ansikte förändrades.

“Masha…”

“Du visste.”

“Vi trodde—”

“Du hjälpte honom.”

Hennes tystnad svarade.

Jag lutade mig tillbaka.

“När Gleb kände sig mäktig skulle jag flytta mig åt sidan. Du sa att jag var tråkig. Elena sa åt mig att sluta stå mellan honom och lyckan.”

“Jag hade fel.”

“Och nu när hans lycka blev dyr, är jag plötsligt användbar igen.”

“Han lider.”

“Det var jag också.”

Zhannas ögon fylldes.

“Han har ingen.”

“Han hade någon.”

Jag tittade rakt på henne.

“Han hade en fru som litade på honom.”

Hon sänkte huvudet.

I flera sekunder sa ingen av oss något.

Sedan viskade hon, “Roman är sjuk.”

Det förändrade något.

Inte om Gleb.

Om barnet.

“Vad är det med honom?”

Hon beskrev en komplicerad sjukdom och pågående rehabilitering.

Detaljerna var ofullständiga.

En del av det hon sa var inte medicinskt logiskt.

Men rädslan gjorde det.

Vilka misstag de vuxna än hade gjort, var Roman oskyldig.

“Jag kan ge dig namnet på en bra specialist på barnrehabilitering.”

Zhanna sträckte genast efter min hand.

Jag drog försiktigt ut den.

“Jag sa specialist.”

“Du skulle kunna göra mer.”

“Nej.”

“Maria—”

“Jag hjälper ett barn att få tillgång till en läkare. Jag kommer inte att flytta tillbaka till Gleb.”

Hon började gråta tyst.

Jag lät henne.

Inte för att jag ville straffa henne.

För att trösta henne skulle ha suddat ut en gräns jag kämpat hårt för att bygga upp igen.

Till slut samlade hon sig.

Jag skrev ner en kontakt.

“Börja här.”

“Tack.”

“Missta inte detta för försoning.”

“Jag förstår.”

Det gjorde hon inte.

Under de följande månaderna hittade Zhanna anledningar att kontakta mig igen.

Frågor om läkare.

Frågor om rehabilitering.

Frågor om prov.

Jag svarade bara på det som rörde Romans omsorg.

Inget om Gleb.

Sedan kom det medicinska fyndet som ingen av dem hade väntat sig.

Roman behövde en donatorutvärdering.

Gleb testades.

Resultaten visade inte bara att han var olämplig.

De ställde en ny fråga.

En mycket större.

Ytterligare tester följde.

När Zhanna återigen stoppade mig utanför kliniken såg hon ut som om hon hade åldrats fem år till.

“Masha.”

Jag visste direkt att något hade hänt.

“Vad är det?”

Hon kunde knappt säga orden.

“Roman är inte Glebs biologiska son.”

Jag stirrade på henne.

Trafiken rörde sig bakom oss.

Folk gick förbi med påsar och kaffekoppar.

Hela staden fortsatte som om domen inte just hade sönderstrukit ännu en del av deras familjehistoria.

Zhanna började gråta.

“Jag var så dum.”

Jag sa inget.

“Det fanns tecken. Jag ignorerade dem. Elena sa alltid att han såg ut som Gleb. Jag intalade mig själv att jag också kunde se det.”

“Vad gör Gleb?”

“Han är rasande.”

“Det hjälper inte, Roman.”

“Jag vet.”

“Hon tar fortfarande emot pengar?”

Zhanna nickade.

“De bråkar om stöd. Hon tar med Roman till några möten, och lämnar honom sedan hos oss. Gleb vet inte vad han ska tro längre.”

“Det är något han behöver diskutera med en familjejurist.”

“Jag vet.”

Hon torkade ansiktet.

Sedan såg hon på mig på ett sätt jag kände igen.

Det kom en annan förfrågan.

“Masha…”

“Nej.”