Sedan talade han nästan avslappnat.

“Det är du som går.”

Rummet verkade tystna runt oss.

“Vad?”

“Den här lägenheten tillhör inte dig längre.”

För ett ögonblick trodde jag verkligen att jag hade hört fel.

Glebs uttryck sa att jag inte hade gjort det.

“Kommer du ihåg innan din operation?”

Hela min kropp blev kall.

“Notarien.”

Bilder dök upp omedelbart.

Smärta.

Möten.

Medicin.

Rädsla.

Gleb och hans mamma sa att jag borde förbereda dokument ifall något behövde hanteras medan jag återhämtade mig.

Lägenhetsbyggnaden hade planerats för en eventuell omplacering, och det hölls möten, kommunala blanketter, ägarfrågor, oändlig byråkrati.

De hade sagt att det skulle vara lättare om Gleb kunde representera mig.

Notarien hade förklarat att fullmakten var bred.

Mycket bred.

Jag hade hört orden.

Jag hade ändå skrivit på.

Mitt huvud hade varit fullt av operation.

Jag litade på min man.

Gleb såg hur igenkänningen spred sig över mitt ansikte.

“Det där lilla pappret visade sig vara användbart.”

Jag kunde knappt tala.

“Vad gjorde du?”

“Du gav mig befogenhet att sköta lägenheten.”

“Vad gjorde du, Gleb?”

Han log.

“Jag överförde det.”

“Till vem?”

“Min mor.”

Jag kände golvet under mina fötter men litade plötsligt inte på det.

“Den där lägenheten lämnades till mig av mina föräldrar.”

“Och du gav mig tillstånd att hantera det.”

“Medan jag förberedde mig för operation.”

“Det gör inte dokumentet påhittat.”

“Du sa att det var för byggnadsmöten och pappersarbete.”

“Det gällde allt som stod på dokumentet.”

Hans röst blev nästan glad.

“Du borde ha läst det du skrev under.”

Det finns stunder då ilskan är så stor att den blir märkligt tyst.

Jag tittade på mannen framför mig och förstod att affären nästan var sekundär.

Elena hade inte avslöjat något.

Hon var mig inget skyldig.

Gleb hade väntat tills jag var rädd för min hälsa, presenterat sin kontroll som omsorg, fått min underskrift, flyttat lägenheten som kom från mina föräldrar, och sedan fortsatt bo bredvid mig som om ingenting hade hänt.

“Hur länge?”

Han ryckte på axlarna.

“Vad?”

“Hur länge sedan överförde du det?”

“Ett tag.”

“Innan Elena?”

Hans ögon skiftade.

Det svarade mig.

Jag viskade, “Du planerade det här.”

Han gav ifrån sig ett trött skratt.

“Gör inte dig själv till hjältinnan i något kriminaldrama.”

“Du planerade det.”

“Jag skyddade mig själv.”

“Från din fru?”

“Av komplikationer.”

Han gick mot sovrummet.

“Kom igen. Låt oss inte göra det fulare.”

Jag följde efter honom.

Han öppnade den inbyggda garderoben.

Sedan, innan jag hann förstå vad han menade, drog han fram en hög av mina kläder från en hylla och släppte dem på sängen.

“Sluta.”

Han sträckte sig efter en annan hög.

“Gleb.”

Skjortor, tröjor och vikta byxor landade i en hög.

“Sluta röra mina saker.”

Han kastade en blick över axeln.

“Du måste packa, eller hur?”

“Jag packar dem själv.”

Han ignorerade mig och tog fram fler kläder ur garderoben.

Sedan skrattade han.

“Du är verkligen slarvig, Masha.”

Jag stod orörlig.

“Vårdslös och stolt. Dålig kombination.”

Han kastade en annan tröja på sängen.

“Du kunde ha hållit tyst ikväll. Du kunde ha ignorerat Elena. Jag kanske lät dig stanna här tills byggnaden var omplacerad.”

“Låt mig.”

“Det stämmer.”

“I mina föräldrars lägenhet.”

“Det är inte ditt längre.”

Han sa det långsamt den här gången.

“Så lagligt som det bara kan vara, tillhör det mamma.”

Grymheten i hans röst var nästan mer chockerande än själva informationen.

Han njöt av det här.

Mannen som en gång hade gett mig kycklingbuljong på sjukhuset stod bredvid vår garderob, kastade mina kläder på en säng och firade att han hade använt min sjukdom för att ta mig hem.

“Kanske hade jag till och med gett dig lite pengar för att lämna fredligt,” fortsatte han. “Du är inte världens sämsta kvinna. Om du pratade mindre skulle du faktiskt vara ganska lätt att leva med.”

“Nog.”

Min röst skar genom rummet.

Gleb stannade.

Jag ställde mig mellan honom och garderoben.

“Flytta dig bort från mina saker.”

Han höjde båda händerna teatraliskt.

“Åh, snälla. Börja inte gråta.”

“Jag gråter inte.”

“Bra. Då kan vi bete oss som civiliserade vuxna.”

Jag började vika kläderna han hade kastat ner.

Bakom mig fortsatte han prata.

“Vi är olika personer. Vi har tvingat fram det här äktenskapet i åratal.”

“Jag minns inte att du gjorde många uppoffringar.”

Han skrattade.

“Jag tog med dig kycklingbuljong varje dag när du var på sjukhuset.”

Jag vände mig om.

“Och det köpte min lägenhet?”

“Vrid inte på saker.”

“Det är du som sätter ett pris på din vänlighet.”

“Jag hjälpte dig för att jag brydde mig.”

“Och medan jag återhämtade mig använde du fullmakten för att flytta mitt hem.”

“Det har inget med buljong att göra.”

“Det har allt med saken att göra.”

Hans uttryck hårdnade.

“Det är precis därför vi inte fungerar.”

Jag tittade på honom en lång stund.