Men det gjorde framtiden större.

“Jag behöver någonstans att bo.”

“Vi hittar något.”

“Du har redan din dotter, svärson och barnbarn. Jag tänker inte flytta in i ditt hem.”

“Jag erbjöd mig inte,” sa hon torrt. “Min svärson skulle svimma.”

Jag skrattade för första gången på två dagar.

Sedan lutade hon sig närmare.

“Min gamla granne jobbar på en privat barnklinik. De kanske behöver en annan läkare. Du kan ta extra pass.”

“Det skulle hjälpa.”

“Och Galina känner halva staden. Hon får höra om en lägenhet innan solnedgången.”

Den förutsägelsen var nästan korrekt.

Den advokat Albert rekommenderade hette Anatolij Maximovitj.

Han gick med på att träffa mig tidigt nästa morgon eftersom han var på väg tillbaka från en affärsresa och kunde stanna vid ett bageri nära tågstationen.

Han var smal, skarpsynt och sparsam med ord.

Jag lade kopior av alla dokument jag lyckats hitta på cafébordet mellan oss.

Han läste långsamt.

En gång.

Men å andra sidan.

Han knackade med ett långt finger mot fullmakten.

“Det här är svårt.”

Mitt hjärta sjönk.

“Omöjligt?”

“Jag sa inte omöjligt.”

Han tittade på mig.

“Du skrev under detta när du var juridiskt kompetent.”

“Ja.”

“Notarien verkar ha förklarat omfattningen.”

“Det gjorde hon. Kort.”

“Och du skrev under.”

“Ja.”

“Vi kan försöka utmana omständigheterna, men jag tänker inte ljuga för dig. Motparten kommer att hävda att du förstod vad du gjorde.”

“Jag förberedde mig för operation.”

“Det spelar roll. Men det ogiltigförklarar inte automatiskt dokumentet.”

Han lutade sig tillbaka.

“Din man valde en metod som ser laglig ut utifrån.”

“Det låter som en komplimang.”

“Det är det inte.”

Han tryckte ihop kopiorna.

“Ibland är den starkaste juridiska positionen och den starkaste moraliska positionen inte samma ståndpunkt.”

“Så vad gör vi?”

“Vi letar efter svaghet.”

“I överföringen?”

“I allt.”

Han frågade om Glebs arbete.

Hans ekonomi.

Byggnaden.

Omplaceringsprogrammet.

Hans mamma.

Några sidoarrangemang.

Eventuella ovanliga betalningar.

Alla lögner jag kan dokumentera.

Jag skakade på huvudet.

“Jag trodde han var ärlig.”

Anatoly gav mig en platt blick.

“Den här ärliga mannen tog kontroll över din lägenhet medan du stod inför operation, flyttade den bakom din rygg och väntade tills du upptäckte hans affär innan han berättade att du inte hade något hem.”

När han uttryckte det så blev absurditeten uppenbar.

“Jag antar att mitt omdöme om karaktär behöver förbättras.”

“Ditt omdöme av dokument behöver förbättras.”

Trots allt log jag.

Han fortsatte.

“En sak till. Undvik privata konfrontationer med honom när det är möjligt.”

“Varför?”

“För han har redan visat att han planerar i förväg.”

Den meningen stannade kvar hos mig.

“Vad föreslår du?”

“Jag föreslår försiktighet. Inga skrikmatcher. Inga dramatiska scener. Inga hot. Håll kommunikationen kort. För anteckningar. Och om du har någon annan säker plats att bo, överväg att använda den.”

När jag frågade vad jag var skyldig honom, viftade han bort det.

“Albert sa åt mig att behandla dig som familj vid första konsultationen.”

“Låt mig åtminstone betala för frukosten då.”

Han accepterade.

När han reste sig för att gå tittade han på sin klocka.

“Anta inte att en dålig öppningsposition betyder ett dåligt slut.”

Jag såg honom gå.

Den morgonen, när jag kom till mitt kontor, väntade Galina.

“Tatyana sa att du behöver en plats.”

Nyheterna spreds snabbt på klinikerna.

“Tydligen.”

“Min rumskamrat bor i princip med sin pojkvän nu. Hon kommer hem kanske en gång i veckan och klagar fortfarande på att hon betalar halva hyran.”

Galina log.

“Så flytta in.”

Jag stirrade på henne.

“Du menar allvar?”

“Helt och hållet.”

“Jag vill inte lägga mig i.”

“Du kommer att lägga dig mindre i än min nuvarande rumskamrat.”

På kvällen hade jag flyttat mina första lådor.

Gleb såg från lägenhetsdörren när jag bar ut dem.

Han dolde inte sin tillfredsställelse.

“Behöver du hjälp?”

Jag ignorerade honom.

“Masha.”

Jag fortsatte gå.

“Var inte barnslig.”

Jag mindes Anatolys råd och sa ingenting.

Den tystnaden irriterade Gleb mycket mer än någon förolämpning kunde ha gjort.

Några veckor senare ansökte han om skilsmässa.

Vid den första förhandlingen frågade domaren om vi ville ha tid att försonas.

Gleb tittade på mig.

Jag tittade på domaren.

“Nej.”

Ingen av oss behövde extra tid.

Det förekom diskussioner mellan advokater.

Anatoly försökte förhandla om ersättning.

Glebs sida vägrade.

Enligt hans advokat hade Gleb varit den som skötte lägenheten, skötte reparationer och skötte hushållsutgifter medan jag bidrog med väldigt lite.

När Anatoly berättade detta för mig skrattade jag.

“Det är en lögn.”

“Ja.”

“Jag har betalat för maten. El och vatten kom från vår gemensamma hushållsbudget. Jag jobbade heltid.”

“Jag vet.”

“Han får mig att låta som en beroende.”

“Det är den berättelsen de behöver.”

“Då bevisa att det är falskt.”

“Vi ska försöka.”

Månader av juridiska konflikter låg framför oss.

Jag var förberedd på det.

Sedan ändrade Glebs advokat riktning.

Han föreslog en uppgörelse.

Femhundratusen rubel om jag avstod från ytterligare anspråk relaterade till lägenheten.