Min mammas ansikte stramnade. Innan hon hann forma nästa giftiga kommentar, den som utan tvekan låg redo på hennes tunga, slogs de enorma franska dubbeldörrarna från terrassen upp.

Adrenalinet tog över, kallt och fokuserat. Jag aktiverade planets riktade mikrovågssändare (ECM) för att störa missilernas styrsystem. Två av missilerna exploderade harmlöst i isväggen till vänster om mig, en kaskad av eld och krossad is regnade ner över X-01:s skrov.

Men drönarna kom fortfarande rakt emot mig.

“Håll i er där nere,” muttrade jag, och istället för att svänga undan, tryckte jag gasen i botten. Scramjet-motorerna vrålade till liv med en explosion av kraft. Jag flög inte runt dem; jag flög mellan dem.

Hastigheten var så enorm att drönarnas AI inte hann reagera på kursändringen. Med en brutal roll snurrade X-01 exakt genom luckan mellan de tre drönarna. Min tryckvåg, koncentrerad av den trånga dalen, slog till drönarna sekunden efter att jag passerat. Två av dem tappade lyftkraften och krossades våldsamt mot varandra, den tredje snurrade okontrollerat in i bergväggen och exploderade i ett orange eldklot.

“Målområdet är i sikte!” ropade jag och rätade upp planet.

Framför mig låg slutet på dalen, en massiv glaciärvägg. Mitt på väggen fanns ett enormt, gallerförsett ventilationsschakt som spottade ut värme – den sovjetiska basens andningshål.

“Vapen aktiverade. Bukt dörrarna öppnas.”

Skakningarna i planet ökade markant när aerodynamiken förstördes av de öppna luckorna under magen.

“Avstånd: tre kilometer… två kilometer…” räknade Aris ner.

Jag höll andan. Siktet på min HUD lades över ventilen. Det lyste rött. Rött. Sedan, en pipande ton och det slog över till grönt.

“Låst!”

Jag kramade avfyrningsknappen.

Två termobariska missiler sköt ut från X-01 och flög rakt fram som spjut av eld.

I exakt samma millisekund drog jag styrspaken stenhårt bakåt. Detta var det fönster på 1,2 sekunder Dr. Aris hade varnat mig för. Om jag reagerade för sent skulle jag slås i bitar mot isväggen.

G-krafterna var astronomiska. Tio… elva… tolv G. Mörkret slöt sig återigen kring mitt synfält. Jag kände hur nackmusklerna skrek av smärta när X-01 tvingades ur sin horisontella bana och sköt spikrakt uppåt mot stjärnorna, klättrande uppför glaciärens yta med mach-hastighet.

Långt under mig träffade missilerna sitt mål. De krossade gallret och dök djupt in i schaktet innan de detonerade. Den termobariska effekten sög ut allt syre ur basen och ersatte det med en infernalisk eldvåg som pulserade genom varje korridor, varje serverhall och varje ledningscentral inuti det förbannade berget.

När jag bröt genom molntäcket och återfick fullt medvetande, tittade jag ner. Glaciären nedanför mig sprack upp inifrån. En dov, massiv explosion fick toppen av berget att rämna, och en pelare av eld och rök sköt upp i den arktiska natten.

Syndikatets centralnervsystem var borta. Deras servrar smälta, deras bas raderad.

“Kontroll,” sa jag, min röst hes och skakig men fylld av en oändlig tillfredsställelse. “Det här är X-01. Målet är förintat. Objekt 404 existerar inte längre.”

Jubel bröt ut över radiokanalen. Jag kunde höra tekniker skrika av glädje, och Vances djupa skratt skar igenom bruset.

“Gud välsigne dig, Mara,” sa amiralen, hans röst tjock av rörelse. “Du räddade oss. Igen. Kom hem nu.”

“Påbörjar återkomstvektor,” svarade jag, och log för mig själv inne i hjälmen.

När jag svängde X-01 söderut, bort från isen och elden, tänkte jag på matsalen hemma. På Porschen, på de manikyrerade naglarna och på det femtio dollar dyra matkortet. De tillhörde ett annat liv. Ett liv för människor som höll sig på marken.

Jag tillhörde himlen. Och ingen skulle någonsin kunna ta mina vingar ifrån mig igen.