“Du överkompenserar vid roll-manövern, Mara,” sa Dr. Aris röst i mitt headset när skärmen framför mig färgades röd för fjärde gången i simulatorn. “Vid Mach 4 skapar markeffekten en luftkudde mellan planet och isen. Du måste lita på att planet bär dig, dra inte i spaken för tidigt.”

Jag torkade svett från pannan i den mörka simulatorkapseln. “Det strider mot alla instinkter jag någonsin lärt mig, Aris. Om jag inte drar, känns det som att vingen ska slå i bergsväggen.”

“X-01 är inte ett vanligt plan,” påminde hon mig. “Aerodynamiken ändras. Lita på maskinen. Lita på dig själv. Vi har laddat de två termobariska missilerna i bukten. Du har ett fönster på 1,2 sekunder att låsa på ventilationsschaktet, avfyra, och sedan dra upp nosen vertikalt med 12 G för att undvika bergväggen framför dig. Missar du det fönstret…”

“Då blir jag en modern fossil i glaciären,” avslutade jag. “Jag förstår. Låt oss köra simulationen en gång till. Nollställ parametrarna.”

Fyra timmar senare stod jag återigen på plattformen bredvid den äkta maskinen. X-01 såg nu ännu mer dödlig ut. Vapensystemen, som normalt var dolda för att bevara stealth-profilen, hade testats och missilbuktens luckor var hermetiskt förseglade.

Amiral Vance kom fram till mig. Han räckte över ett litet silvrigt mynt. Det var ett utmaningsmynt (challenge coin) med Pentagons symbol på ena sidan, och en örn på den andra.

“Ta med dig den här hem,” sa han lugnt. “Syndikatet tror att de har gömt sig i mörkret där ingen kan nå dem. Visa dem vad som händer när mörkret slår tillbaka. Du har grönt ljus för operation ‘Vargtimme’.”

Jag stoppade myntet i en av dräktens fickor, fäste hjälmen och klättrade ombord.

Rutinen var densamma, men spänningen var oändligt mycket högre. Hissen. Nattluften. Magnetkatapulten.

“Uppskjutning om tre… två… en… Mark!”

Krossandet i bröstet. Den brutala accelerationen. Men den här gången siktade jag inte mot rymden. Så fort X-01 nådde kryssningshöjd och scramjet-motorerna brann med full kraft, lade jag in en nordöstlig kurs. Över Atlanten, förbi Island, mot den frusna toppen av världen.

Himlen utanför mörknade i takt med att jag flög in i polarnatten. Nordlys (aurora borealis) sprakade i grönt och lila ovanför mig, en spöklik och vacker bakgrund till ett dödligt uppdrag.

“Kontroll till X-01. Du närmar dig AO (Area of Operations). Avståndet till Svalbard är fyrahundra kilometer. Sänk höjden till stealth-nivå och påbörja terrängföljning,” kom Vances röst i mina öron.

“Uppfattat, Kontroll. Dykning påbörjas.”

Jag drog ner gasen en bråkdel och pressade styrspaken framåt. X-01 sköt ner mot den svarta, isiga oceanen som en rovfågel. Jag planade ut bara femtio meter över de gigantiska vågorna i Barents hav. På denna höjd piskade överljudssmällen upp massiva kaskader av havsvatten bakom mig, en vit piska av skum som markerade min väg.

Isbergen började dyka upp i mörkret, enorma, taggiga skuggor som min radar målade upp på HUD:en. Jag zickzackade mellan dem med små, precisa rörelser.

Sedan tornade Svalbards massiva kuster upp sig framför mig. Det fanns ingen tid för tvekan. Jag styrde X-01 rakt in i den bredaste fjorden och in i en smal glaciärdal.

“Terrängsystemet låst,” rapporterade jag, rösten ansträngd av koncentration. “Jag flyger manuellt genom passet nu.”

Dalväggarna av gnistrande blå is och svart sten rusade förbi så snabbt att de bara var ett suddigt flimmer i mitt perifera seende. Maskinens varningssystem skrek oavbrutet, röda lampor blinkade och larmade om att kollision var nära förestående, men jag ignorerade dem. Jag hade stängt av den automatiska antikollisionen. Den skulle ha tvingat upp planet i luften och avslöjat mig för fiendens radar.

“Två minuter till målet,” sa Dr. Aris spänt. “Deras luftvärnssystem är aktivt. De söker av himlen ovanför glaciären. Håll dig under tröskeln, Mara.”

Isdalen blev smalare. Jag var tvungen att rolla planet nittio grader, flygande på sidan med vingspetsen bara meter från isväggen, för att ta mig igenom en skarp sväng. G-krafterna kastade mig brutalt mot bältena.

Plötsligt lyste min skärm upp med nya, fientliga signaturer.

“Kontroll! Jag har tre inkommande kontakter! De kom från ingenstans!” ropade jag.

Tre slanka, vinglösa drönare – Syndikatets egna överljudsförsvar – sköt upp ur snön framför mig. De hade legat gömda och väntat. De var inte lika snabba som X-01, men i den här trånga dalen behövde de inte vara det. De behövde bara komma i vägen.

“Ghost-drönare,” sa Vance bistert över radion. “De styrs av AI. De försöker boxa in dig mot bergväggen. Har du utrymme att engagera?”

“Negativt, dalen är för smal för en dogfight. Jag måste flyga igenom dem.”

De tre drönarna bildade en triangel och sköt en spärreld av spårljus och små, snabba luft-till-luft-missiler rakt emot mig.