“Kanske,” inflikade Dr. Aris. “Men djupt i koden hittade vi något annat. Syndikatet nöjde sig inte med att bara krascha vår satellit. Under de minuter de hade kontroll över Odin-7, laddade de ner Pentagons kompletta arkitektur över det globala missilförsvarssystemet. De har nycklarna till dörren, Mara. Om de ansluter den datan till sina egna servrar på Svalbard, kan de stänga av hela USA:s kärnvapensköld.”

Tystnaden i rummet var påtaglig. Det var inte längre bara ett räddningsuppdrag. Det var början på ett osynligt världskrig.

“Hur lång tid har vi?” frågade jag.

“Dataavkodningen på deras sida tar tid. Vi uppskattar arton timmar,” svarade Vance. “Vi kan inte skicka in marktrupper; det skulle ta för lång tid att mobilisera och navigera genom isen. Vi kan inte bomba det, eftersom basen är insprängd under hundra meter solid granit. Konventionella vapen kommer bara att repa ytan.”

Jag visste exakt vart detta var på väg. Jag kände hur adrenalinet, som nyss lagt sig, började pumpa igen. “Ni behöver en precisionsinsats. Någon som kan ta sig in osedd, slå ut serverhallen djupt inne i glaciären och försvinna innan de ens hinner aktivera sitt luftvärn.”

Vance nickade långsamt. “Du flög X-01 till gränsen av atmosfären, Mara. Men nu ber jag dig att flyga henne genom helvetet. Vi måste utrusta planet med termobariska penetratormissiler. Du måste flyga in i Svalbard under radarnivå – i bokstavlig mening flyga genom glaciärdalarna – hitta ventilationsschaktet till basen och placera missilerna med en felmarginal på under en meter.”

“En kryssningsmissil skulle bli nedskjuten av deras närförsvar innan den ens kom nära,” sa jag och tänkte högt. “Men X-01 är för snabb för deras radar att låsa på.”

“Exakt. Men att flyga hypersoniskt på låg höjd genom bergspass… det är självmord,” sa Dr. Aris tyst. “Den minsta felkalkylering och du blir en mörk fläck på en isvägg.”

“Då får vi se till att jag inte felkalkylerar,” svarade jag och reste mig upp. “När är planet redo?”

“Teknikerna tankar och laddar vapensystemen nu,” sa Vance. “Du har sex timmar på dig att vila, äta och gå igenom simuleringsdatan över glaciärerna.”

Under tiden, tusentals mil bort…

Morgonsolen hade precis börjat stiga över den exklusiva förorten där familjen Vale bodde, men det var ingen vacker morgon.

Douglas Vale stod i sin förstörda matsal och stirrade tomt framför sig. Den gigantiska kristallkronan, som varit rummets hjärta, låg nu i tusentals glittrande skärvor över det dyra trägolvet och den persiska mattan. Fönstren hade splittrats till konfetti. De franska dubbeldörrarna hade slitits ur sina gångjärn.

När Mara hade passerat rakt över huset i Mach 9 på 80 000 fots höjd, hade överljudssmällen slagit ner som en osynlig hammare. Gästerna hade kastat sig på golvet i panik, övertygade om att en bomb hade briserat. Men det fanns ingen rök, ingen eld. Bara den krossande chocken av ren, obändig makt som dundrat förbi ovanför deras huvuden.

Celeste Whitmore, Maras mamma, satt i en av de få hela läderfåtöljerna. Hennes smink hade runnit, hennes dyra klänning var täckt av glasdamm, och hon darrade okontrollerat.

“Hon… hon gjorde det med flit,” viskade Celeste, med blicken fäst vid det lackerade bordet. “Hon flög det där odjuret över mitt tak.”

Där, mitt bland kristallskärvorna och spilld bourbon, låg det löjliga plastkortet laddat med femtio dollar. Det låg kvar precis bredvid Porschenycklarna.

Brielle stod ute på uppfarten. Hennes perfekta värld hade rasat samman på mindre än tolv timmar. Amiral Vances ord ringde fortfarande i hennes öron. Din lilla division och dina provflygningar är imponerande… Men det din syster flyger… det finns inte i några manualer.

Hennes blick föll på den silvriga sportbilen. Glaset från garagedörrarna hade krossats och repat den perfekta lacken. Men det var inte bilens skick som fick henne att bita ihop käkarna så hårt att det värkte. Det var insikten.

Hela hennes liv hade hon blivit itutad att hon var stjärnan. Hon var den som rörde vid himlen. Men medan hon hade flugit standardövningar i klara väderförhållanden, hade Mara varit en vålnad – en elit bland eliten, som hanterade teknologier och uppdrag som Brielle aldrig ens skulle få säkerhetsklassning nog att läsa om.

“Pappersarbete,” muttrade Brielle bittert för sig själv och sparkade bort en glasbit från asfalten. Hon insåg nu att familjen Vale aldrig varit himlens härskare. De hade bara varit myror som tittat upp, ovetande om draken som flög ovanför dem.

Projekt Ikaros, Nivå 9

Simulationen var oförlåtande. Jag hade kraschat tre gånger i de digitala isravinerna. Att flyga X-01 på hög höjd var en fråga om att hantera G-krafter och systemhantering. Att flyga den på låg höjd, i Mach 4, genom trånga dalar på Svalbard, var som att trä in en tråd i en nål medan man åkte berg-och-dalbana. I mörker.