“Jag gör inga misstag, doktor,” svarade jag lugnt medan jag tog på mig hjälmen. Den omedelbara HUD-displayen (Heads-Up Display) lyste upp framför mina ögon.

När jag klättrade upp för stegen och gled ner i X-01:s cockpit, kände jag den välbekanta rysningen av adrenalin. Jag kopplade in min dräkt till planets livsuppehållande system. Cockpiten var trång, nästan klaustrofobisk, helt och hållet fokuserad på funktion.

“Kontroll, detta är X-01. Startsekvens inledd,” sa jag i radion.

“X-01, detta är Kontroll. Hissen är i rörelse. Uppskjutning sker via magnetkatapulten på bana tre. Lycka till, Mara.”

Hela plattformen jag stod på började vibrera när den massiva hydrauliska hissen sköt upp planet mot ytan. Ovanför mig öppnades taket till natthimlen, kamouflerat som ett helt vanligt skogsparti. Stjärnorna stirrade kallt ner på mig.

Väl uppe på marknivå dockade X-01 i magnetkatapulten. Detta var inte som ett hangarfartyg. Katapulträlsen var tre kilometer lång, designad för att slunga upp planet i Mach 3 innan ens huvudmotorerna behövde tändas, eftersom en scramjet inte fungerar i låga hastigheter.

“Uppskjutning om tre… två… en… Mark!”

Kroppen pressades obarmhärtigt in i sätet. Det fanns inget dån, bara ett oerhört, krossande tryck över bröstet när katapulten sköt iväg mig med en våldsam kraft. Innan jag ens hunnit andas ut var vi i luften och nosen pekade spikrakt upp mot stjärnorna.

“Huvudmotorer aktiverade,” pressade jag fram, spände magmusklerna för att hålla blodet kvar i huvudet.

Med ett ljudlöst vrål (vi lämnade ljudet bakom oss direkt) tände scramjet-motorerna. Accelerationen var brutal. Siffrorna på min HUD rusade: Mach 4… Mach 5… Mach 7. Himlen utanför cockpitglaset skiftade från mörkblå till det bläcksvarta tomrummet på gränsen till rymden.

Jag kastade en blick på navigationsskärmen. Banan skulle ta mig rakt över min familjs hemstad. Jag log inombords. Amiral Vance hade sagt att jag hade bråttom, och jag hade ju lovat min mamma en uppvisning.

När jag passerade rakt över den exklusiva förorten på 80 000 fots höjd i Mach 9, var tryckvågen vi skapade massiv. Jag kunde föreställa mig hur kristallglasen i matsalen splittrades och hur fönstren i min mammas hus skallrade tills de nästan sprack. Den överljudssmällen var mitt sista farväl till familjen Vale.

“X-01, du närmar dig målet. Odin-7 befinner sig 400 miles framför dig och tappar höjd. Du måste matcha dess vektor nu.”

“Uppfattat, Kontroll.”

Nu började det verkliga arbetet. Att flyga en scramjet i dessa hastigheter är inte som att flyga ett vanligt flygplan. Det är som att försöka styra en missil med millimeterprecision. Den minsta rörelse på styrspaken kunde leda till att planet slets i stycken.

Jag såg satelliten framför mig, en glödande prick mot stjärnorna. Den hade redan börjat värmas upp av den tunna atmosfären.

“Jag har visuell kontakt. Påbörjar inbromsning och synkronisering,” sa jag. Dräkten pumpade runt vätska och spände åt över mina ben när jag drog i spaken. G-mätaren på skärmen blinkade rött: 9G… 10G… 11G. Det svartnade i utkanten av mitt synfält. Jag andades i korta, stötvise andetag, den teknik jag lärt mig för att hålla hjärnan syresatt.

X-01 skakade våldsamt när jag la mig jämsides med den enorma, fritt fallande satelliten. Hastigheten var Mach 12. Friktionen mot skrovet skapade ett hölje av orange plasma runt mitt plan, en brinnande gloria av extrem hetta.

“Kontroll, jag är i position. Påbörjar dataextraktion.”

Jag aktiverade de elektroniska motmedlen. Den blinkande stapeln på min skärm visade hur X-01 sög ut all nödvändig information från satellitens skyddade kärna. 10%… 40%… 70%…

Plötsligt lyste varningslamporna rött. “Mara, satellitens inre temperatur har ökat drastiskt. Den hackade mjukvaran försöker starta en självförstörelsesekvens!” Vances röst knastrade i radion.

“Jag ser det. Extraktionen är på 90%. Jag släpper inte förrän jag har allt!”

“Du har tio sekunder innan explosionen. Du måste avbryta!”

“Nio… åtta…” Jag stirrade besatt på mätaren. 95%… 98%… 100%. “Data säkrad!”

“Skjut EMP:n och dyk! NU!”

Jag slog näven över avfyrningsknappen för EMP-laddningen och drog omedelbart styrspaken snett nedåt, i en undanmanöver som bröt alla flygtekniska lagar. G-krafterna slog upp till 13G. Världen blev svart. För en fasansfull sekund var jag inte vid medvetande, jag var bara en kropp som krossades under tyngden av niohundra kilo.

Sedan släppte trycket något. Mina ögon fladdrade upp. Bakom mig såg jag hur EMP:n detonerade och i samma ögonblick tystnade satellitens motorer. Dess bana ändrades omedelbart, bort från den befolkade staden, för att istället brinna upp till aska över den ödsliga Stilla havet.

Plasman runt min cockpit bleknade. Jag andades tungt, svetten rann ner i ögonen innanför hjälmen.

“Kontroll,” kraxade jag med torr hals. “Hotet är eliminerat. Datakärnan är säkrad i min databas. X-01 återvänder hem.”

En lång tystnad följde på radion innan Vances röst hördes, denna gång inte hård, utan fylld av djup lättnad och respekt. “Fantastiskt jobbat, kommendörkapten. Himlen är din. Kom hem.”