“Behåll det här, Brielle,” sa jag, min röst lika iskall och lugn som nattluften på trettiotusen fots höjd. “Det ser ut som att du kommer att behöva bensinpengar. Och mamma?”

Celeste ryckte till när jag nämnde hennes namn.

“Oroa dig inte för mitt pappersarbete,” sa jag med ett sista, leende som fick henne att rygga tillbaka. “Jag lovar att inte flyga för lågt när jag bryter ljudvallen över ert tak.”

Utan att vänta på ett svar vände jag mig om och gick mot dörren, eskorterad av amiral Vance och marinens absoluta elit. Jag lämnade lyxvillan, Porschen och femtio-dollarskortet bakom mig, och klev ut i natten där himlen väntade.

Nattluften slog emot mig så fort vi klev ut genom ytterdörren, krispig och befriande. Bakom mig låg åren av tysta gliringar, nedlåtande blickar och den ständiga känslan av att vara en besvikelse. Framför mig väntade det enda som någonsin betytt något: Himlen.

På uppfarten, precis bortom den löjliga lilla Porschen, stod inte en vanlig bil. En mattsvart, bepansrad SUV från regeringen väntade med motorn på tomgång, flankerad av två marinsoldater i full stridsutrustning. De gjorde omedelbart honnör när amiral Vance och jag närmade oss.

“Bra jobbat där inne, Mara”, muttrade Vance när vi klev in i det baksätet. Dörrarna stängdes med en tung, ljudisolerande duns som stängde ute världen. “Jag brukar inte blanda mig i familjedraman, men jag kunde inte låta den där arroganta flyglöjtnanten sitta och leka hjälte på din bekostnad.”

“Tack, amiral”, svarade jag, och kände hur axlarna sjönk ner för första gången på hela kvällen. “Men ni kom inte hela vägen hit bara för att rädda mig från en stel familjemiddag. Vad händer?”

SUV:n accelererade mjukt men kraftfullt ut från det exklusiva bostadsområdet. Vance tryckte på en knapp på mittkonsolen och en ljudisolerande glasskiva gled upp mellan oss och föraren. Interiören badade plötsligt i det blåa skenet från en holografisk skärm som fälldes ut från taket.

“Du har rätt,” sa Vance, och all spår av det nöjda leendet han haft inne i matsalen var nu borta. Hans ansikte var stenhårt. “Vi har en situation. En situation som bara X-01 kan hantera. Och vi har ont om tid.”

Skärmen lyste upp och visade en roterande 3D-modell av jorden. En röd markör blinkade frenetiskt i den övre stratosfären, på en höjd där vanliga jaktplan för länge sedan skulle ha stallat ut av syrebrist.

“För två timmar sedan,” började Vance och pekade på markören, “tappade NORAD kontakten med en av våra mest avancerade militära övervakningssatelliter, ‘Odin-7’. Den slutade svara på kommandon och dess bana började brytas ned. Men det är inte det värsta.”

Han zoomade in på satelliten. “Telemetrin visar att den inte bara faller. Någon – eller något – har hackat dess framdrivningssystem. Den tvingas in i en bana som kommer att låta den krascha rakt ner i en tätbefolkad stad i Östeuropa. Om den slår ner med den hastigheten och massan… det blir som en liten atombomb, fast utan strålningen. Tiotusentals döda.”

“Varför skjuter vi inte bara ner den med en anti-satellitmissil?” frågade jag, min hjärna växlade omedelbart från middagsgäst till testpilot.

“För att Odin-7 bär på en experimentell, högklassificerad datakärna,” svarade Vance bistert. “Vi kan inte låta den förstöras, och vi kan absolut inte låta vrakdelarna hamna i fientliga händer. Vi behöver någon som kan flyga upp dit, matcha dess hastighet innan den går in i den brinnande återinträdesfasen, och manuellt avfyra en EMP-laddning på exakt rätt avstånd för att slå ut dess styrsystem så att den återgår till en säker, brinnande bana över Stilla havet. Samtidigt måste datakärnan extraheras trådlöst på nära håll.”

Jag stirrade på skärmen. “Amiral… ni pratar om hastigheter på Mach 10 eller mer, på gränsen till rymden. Det finns inget plan i världen som kan göra det.”

“Jo,” sa Vance och mötte min blick. “Ett. Och bara en pilot som känner dess gränser.”

Tjugo minuter senare körde vi rakt in i den dolda ingången till en övergiven flygbas. Hissen tog oss därefter nio våningar rakt ner under jorden. Nivå nio. Hemmet för Projekt Ikaros.

När hissdörrarna öppnades möttes vi av ett kontrollerat kaos. Tekniker i vita rockar och ingenjörer i overaller sprang med surfplattor, monitorer blinkade med diagnostik och varningslampor kastade ett pulserande sken över betongväggarna. I mitten av den massiva, underjordiska hangaren stod den.

X-01.

Den såg inte ens ut som ett flygplan. Den såg ut som ett spjut format av mörker. Hennes chassi var byggt av en kol-nanorör-legering som absorberade ljus, och vingarna var svepta så långt bakåt att hon nästan var en enda lång, dödlig pil. Det fanns inga synliga nitar, inga fönster förutom det förstärkta hyperglaset i cockpit, och motorerna bak var massiva scramjet-turbiner som skvallrade om rå, oförutsägbar kraft.

“Dr. Aris väntar på dig i omklädningsrummet,” sa Vance när vi närmade oss odjuret. “Din tryckdräkt är redan kalibrerad.”

Jag nickade och skyndade mig in. Dr. Aris, chefsingenjören, stod redo med dräkten. Det var inte en vanlig G-dräkt. Den såg mer ut som något från en sci-fi-film, fylld med vätskefyllda kapillärer och biosensorer designade för att pressa blodet tillbaka till min hjärna när G-krafterna hotade att krossa mig.

“Du kommer att utsättas för extrema påfrestningar, Mara,” sa Dr. Aris medan hennes team hjälpte mig på med dräkten. Det kändes som att bli insydd i en andra hud. “Vi har trimmat scramjet-motorerna för att passera Mach 12. Om du gör ett misstag i den hastigheten kommer friktionen från luften att smälta planet runt dig på tre sekunder.”