Beatrice kunde inte ens svara. Hon bara stirrade på sin sons förstörda kropp, nickade svagt, krossad in till själva märgen. Det fanns inget kvar av hennes aristokratiska stolthet. Den hade dränkts i blodet från hennes eget högmod.
Kapitel 6: Gryningens Aska
När vi klev ut från hotellet hade morgonen äntligen brutit igenom. Stormen hade lagt sig, lämnade efter sig en tvättad, stilla stad som badade i ett kallt, gyllene ljus från den uppgående solen.
Jag andades in djupt, kände den skarpa doften av hav och våt asfalt fylla mina lungor. Världen hade tippat tillbaka på sin axel. Balansen var återställd.
Dominic tände en cigarett, hans knogar var svullna och mörka. Han erbjöd mig ingen, men han stod tillräckligt nära för att värmen från hans kropp skulle skydda mig från den kyliga havsbrisen.
“Sydamerika,” muttrade han och blåste ut ett moln av vit rök. “Jag trodde du sa att du inte hade något hjärta kvar, Victoria. Du ger dem en betald semester.”
“Det är en hydda i djungeln omringad av malaria,” svarade jag torrt. “Beatrice kommer att sälja sina sista smaragder för rent dricksvatten inom en vecka. Att döda dem hade varit en välgärning, Dominic. Att låta en van der Bilt leva i smuts är ett straff som varar.”
Ett genuint skratt bubblade upp ur hans bröst, ett sällsynt och mörkt ljud som ekade mot bilarnas karosser.
“Du skrämmer mig nästan,” sa han och såg på mig med något som liknade beundran.
“Vi skyddar vårt eget,” sa jag enkelt. “Oavsett priset.”
Vi satte oss i stadsjeepen och körde tillbaka mot min herrgård. På vägen ringde jag Marcus Thorne igen. Överföringarna var klara. Beatrices arv var nu formellt raderat från historieböckerna, uppslukat av mina företags vidsträckta nätverk. De skulle inte ens bli en fotnot i Rhode Islands societetshistoria. De skulle bli spöken.
När vi kom tillbaka till huset låg det i total tystnad. Dr. Aris höll på att packa ihop sina instrument i biblioteket. Han bekräftade att Lily skulle sova i flera timmar till och att hennes vitala värden var stabila. Såren skulle läka. Ärr skulle förbli, både på huden och i själen, men hon skulle leva. Hon var säker.
Jag gick uppför trapporna, sköt upp dörren till hennes rum och klev in. Solen lyste genom de skira gardinerna och kastade mjuka skuggor över hennes ansikte. Hon såg så liten ut i den stora sängen, men andningen var lugn och jämn.
Jag satte mig på sängkanten. En stund senare kände jag tyngden av att Dominic satte sig på en stol bredvid mig. Vår närvaro fyllde rummet, en obrytbar mur av beskydd. Vi hade varit en katastrof för varandra i vårt äktenskap, för mörka och för kompromisslösa för att fungera i fredstid. Men i krig fanns det ingen annan människa på jorden jag hellre ville ha vid min sida.
Jag sträckte ut handen och tog Dominics grova, ärriga hand. Han kramade den försiktigt, hans blodiga knogar vilade mot min handflata.
“Vad händer nu?” frågade han tyst och såg på Lily.
“Nu,” viskade jag, “låter vi henne vakna i en värld där monstren under sängen har blivit utrotade.”
Utanför fönstret skrek måsarna över det lugna havet. Det gamla livet var borta, krossat under tyngden av Prestons och Beatrices förräderi. Men ur askan skulle Lily resa sig, inte som ett skört societetshusdjur, utan som dottern till en drottning av stål och en kung av skuggor. Och nästa gång någon försökte skada henne, skulle de inte ens hinna blinka innan vi brände hela deras värld till grunden.
