Dominic rörde sig med en hastighet som var omöjlig för en man av hans storlek. På ett ögonblick hade han korsat rummet, greppat Preston i halsen och lyft honom från golvet. Prestons fötter sparkade i luften, hans händer klöste desperat på Dominics underarmar, men Dominics grepp var som skruvstäd av järn.

“Fyrtio gånger,” viskade Dominic. Rösten lät som slipsten mot stål.

Beatrice skrek. Hon försökte resa sig, men två av Dominics män var genast där och tryckte brutalt ner henne i fåtöljen igen.

“Ni band hennes handleder,” fortsatte Dominic och betraktade Prestons blånande ansikte med akademiskt intresse. “Ni räknade.”

Med en sving kastade Dominic Preston rakt in i den massiva platt-TV:n på väggen. Skärmen exploderade i ett regn av gnistor och krossat glas. Preston föll till golvet, kvidande, blod forsade från ett sår i hans panna.

Beatrice grät nu, den falska fasaden av gammalt blod och överlägsenhet var helt krossad. Hon var bara en ynklig, skräckslagen kvinna som insåg att hon befann sig i en bur med rovdjur.

“Snälla,” snyftade hon och såg på mig med bedjande ögon. “Victoria, vi ber om ursäkt, snälla, vi visste inte…”

“Du visste precis vad du gjorde,” sa jag och gick fram till henne. Jag lutade mig ner så att mitt ansikte var bara centimeter från hennes. Doften av hennes dyra parfym blandades med stanken av hennes svett och rädsla. “Du slog min lilla flicka fyrtio gånger. Du njöt av det. Du tyckte att hon var svag för att hon hade vanliga pengar. Så jag tänkte att det var dags att visa er vad vanliga människor gör när de slutar leka med era regler.”

Jag ställde mig upp och nickade åt Dominic.

“Håll honom vaken,” sa Dominic till sina män, som drog upp den halvt medvetslösa Preston på fötter. Dominic drog av sig sin tunga rock och lossade på manschetterna. Han plockade upp Prestons silkeslips från golvet, lindade den långsamt runt sina knogar som ett slags perverst bandage.

“Fyrtio,” sa Dominic. Han vände blicken mot Beatrice, som skrek och vred sig i männens grepp. “Du tvingade min dotter att räkna dina slag, Beatrice. Nu ska du räkna mina.”

Dominic vände sig mot Preston. Hans första slag träffade Preston rakt i magen, med en kraft som fick rummet att eka. Preston kräktes luft och blod, hans ögon rullade tillbaka i huvudet, men männen höll honom stående.

“Ett,” sa Dominic och tittade på Beatrice. “Räkna.”

Hon skakade okontrollerbart på huvudet, tårarna rann nerför hennes ansikte, blötte ner hennes pärlor.

“Räkna!” brölade Dominic med en röst som fick fönsterrutorna att skallra.

“Ett,” kved Beatrice.

Det andra slaget krossade Prestons näsa med ett vidrigt knäckande ljud.

“Två,” snyftade hon.

Jag stod kvar och tittade på. Den civiliserade delen av mig, den kvinna som hade tillbringat decennier med att bygga upp ett respektabelt liv, borde ha känt avsky. Jag borde ha tittat bort. Jag borde ha stoppat honom. Men jag gjorde ingenting. Jag kände bara en djup, mörk och gränslös tillfredsställelse. De hade försökt ta min dotters liv för pengar. Nu skulle de betala i kött och blod.

Slagen fortsatte, metodiska, brutala och kirurgiska. Dominic dödade honom inte; han var expert på att orsaka maximal smärta utan att korsa gränsen till döden. Han bröt Prestons revben. Han splittrade hans käke. Varje gång blodet flög, krävde han att Beatrice skulle räkna.

“Tjugosju.”

“Tjugoåtta.”

Rummet luktade av rädsla och koppar. Preston var nu inget mer än en trasdocka, en köttklump som hölls upprätt av Dominics män.

När han nådde fyrtio, släppte männen taget. Preston föll som en sten mot golvet och låg orörlig, andades med rosslande, plågade andetag i en växande pöl av sitt eget blod.

Dominic lindade av sig den nu rödbruna slipsen och kastade den föraktfullt på Beatrices knä.

“Detta är min gåva till er,” andades han tungt, hans ögon brann med en outsläcklig eld. “Detta är min nåd. För nu är vi kvitt för den fysiska smärtan.”

Jag klev fram och ställde mig bredvid Dominic. Jag såg ner på Beatrice, som var förlamad av chock, hennes smink rann i svarta floder över hennes rynkiga kinder.

“Lyssna noga nu, Beatrice,” sa jag med låg röst. “Ert liv här är över. Du kommer att skriva på överlåtelsen av fastigheterna. Sedan kommer du att samla ihop vad du kan bära i en resväska. Mitt privatplan väntar på flygplatsen. Det kommer att flyga dig och din son till en liten, glömd by i Sydamerika. Jag har köpt en stuga åt er där. Ingen el. Inget rinnande vatten. Ni kommer att leva där, och ni kommer att dö där. Om ni någonsin försöker lämna, eller om ni någonsin nämner namnet Lily igen…”

“Då kommer jag tillbaka,” fyllde Dominic i. “Och nästa gång kommer jag inte att sluta vid fyrtio. Jag kommer att stympa er tills ni ber om döden.”