Kapitel 2: Vargens Ankomst
Dånet från motorerna dränkte till och med åskans muller. Ljuset från strålkastarna svepte över de enorma fönstren i min hall och skar genom mörkret som knivar. Jag hörde däck som slirade och skrek mot den våta asfalten på uppfarten, följt av det tunga, synkroniserade ljudet av bildörrar som slogs igen. Det var inte ljudet av poliser. Det var ljudet av män som inte behövde be om tillåtelse att kliva in.
Ett lågt, mekaniskt klick ekade när jag vred om låset och drog upp den tunga ekdörren. Regnet piskade genast in över tröskeln, men mannen som stod där verkade inte ens märka stormen.
Dominic bar en svart, skräddarsydd överrock som redan var mörk av regnet. Hans ansikte, ett landskap av skarpa vinklar och ärr som han burit sedan våra yngre, mycket fattigare dagar, var uthärdat och hugget i sten. Hans ögon, mörka som brunnen bläck, sökte omedelbart genom hallen tills de fann Lily.
Tystnaden som föll över rummet var total. Till och med vinden verkade hålla andan.
Jag hade sett Dominic krossa mäns knäskålar med ett däckjärn utan att blinka. Jag hade sett honom förhandla med karteller med samma avslappnade likgiltighet som om han beställde en espresso. Men i det ögonblick han såg vår dotter – hennes sönderslagna ansikte, det bloddränkta sidenet – såg jag något spricka inuti honom. En spricka i fundamentet. Det var inte sorg. Det var en ofattbar, bottenlös vrede som var så ren att den fick luften i rummet att kännas iskall.
Han klev över tröskeln. Vattnet rann från hans axlar. Bakom honom, ute i mörkret, stod sex av hans mest lojala män, tysta skuggor i regnet, och väntade på en enda handrörelse från sin ledare. Dominic stängde dörren bakom sig med en mjukhet som var skrämmande.
“Pappa,” snyftade Lily. Det var ett bräckligt ljud, som glas som krossades under en tung känga.
Dominic var framme hos henne på två steg. Den store, livsfarlige mannen föll på knä på det kalla marmorgolvet. Han rörde inte vid henne direkt, som om han var rädd att hans egna, våldsamma händer skulle skada henne ännu mer. Istället svävade hans fingrar över hennes svullna kind, över den djupa revan i hennes läpp.
“Min lilla fågel,” viskade han. Hans röst var tjock, raspig av en känsla han inte hade använt på flera år. “Vem. Gjorde. Detta.”
“Preston,” fick hon fram mellan de skakande andetagen. “Och hans mamma. Beatrice.”
Dominic slöt ögonen i en bråkdel av en sekund. När han öppnade dem igen var pappan borta. Monstret som styrde stadens undre värld hade tagit hans plats. Han tittade upp på mig, och för första gången på fem år kommunicerade vi utan ord. Vi mindes samma sak: anledningen till att jag en gång älskade honom, och anledningen till att jag lämnade honom. Han var mörkret, och jag hade försökt vara ljuset. Men nu hade ljuset förrått oss.
“Elias,” ropade Dominic över axeln mot dörren. En av skuggorna klev in, en massiv man med isblå ögon. “Ring Dr. Aris. Säg åt honom att vara här på tio minuter. Om han sover, dra ut honom ur sängen. Om han vägrar, bränn ner hans hus och släpa honom hit.”
“Ja, boss,” mumlade Elias och försvann ut i stormen igen.
Dominic lyfte upp Lily i sina armar som om hon inte vägde mer än ett andetag. Det blodiga Vera Wang-sidenet draperades över hans mörka rock. Han bar henne uppför trapporna till hennes gamla flickrum, rummet jag hade hållit orört sedan hon flyttade ut. Jag följde efter, mina bara fötter lämnade svaga avtryck av hennes blod på trappstegen.
Kapitel 3: Blod och Aska
En timme senare var Lily nerdrogad av smärtstillande medicin och sov en orolig, kemisk sömn. Dr. Aris, en tystlåten man som var van vid att sy ihop skottskador i källarlokaler, hade rengjort hennes sår, tejpat hennes spruckna läpp och konstaterat att hon hade en spricka i kindbenet samt två brutna revben. Hon hade blivit sparkad medan hon låg ner. Beatrice. Den jävla aristokratiska, smaragdbärande Beatrice hade hållit ner henne, medan Preston…
Jag stod i mitt bibliotek och stirrade ut genom fönstret mot de piskande vågorna i havet nedanför klipporna. I handen höll jag ett glas bourbon som jag inte hade smuttat på.
Dörren till biblioteket öppnades med ett svagt knarrande. Dominic klev in. Han luktade av regn, läder och cigarettrök. Han ställde sig bredvid mig. Vi stod där länge i tystnad, två föräldrar förenade av ett oförlåtligt brott mot det enda vi någonsin skapat som var oskyldigt.
