“Jag ska flå dem levande,” sa Dominic till slut. Hans röst var monoton, helt befriad från teater. Det var inte ett hot, det var ett löfte. “Jag ska börja med pojken. Jag ska skära av hans fingrar ett efter ett och tvinga hans mor att titta på. Sedan ska jag hänga dem båda från takbjälkarna i deras jävla bröllopssvit.”

“Nej,” sa jag.

Dominic vred långsamt på huvudet och spände ögonen i mig. “Nej? Tror du att du kan stoppa mig, Victoria? Tror du att dina pengar och dina företagsjurister betyder något ikväll? Jag rörde dig aldrig. Jag lät dig gå med henne för att du lovade att din värld var säkrare. Titta vad din värld gjorde med henne.”

Orden träffade mig som piskrapp, men jag visade det inte. Jag vände mig mot honom, och jag kände hur den sofistikerade societetskvinnan Victoria dog där och då. Kvar var flickan från gatan. Flickan som hade slagit sig fram genom tillvaron.

“Döden är för enkel för dem, Dominic,” sa jag, och min egen röst var iskall. “Beatrice bryr sig inte om smärta. Hon bryr sig om status. Hon bryr sig om sitt namn, sitt blod och sitt arv. Om du bara dödar dem, blir de martyrer. Det blir en tragisk historia för skvallerpressen. ‘Det rika, anrika paret brutalt mördade av gangsterns hantlangare’.”

Jag tog ett steg närmare honom.

“Jag vill ha dem krossade,” väste jag. “Jag vill att Beatrice ska se allt hon någonsin har ägt reduceras till aska. Jag ska ta hennes namn. Jag ska ta hennes hem. Jag ska se till att hon måste tigga på knä för en brödskalk, och först därefter, när hon har förlorat all sin värdighet och hela sin själ… då kan du få göra vad fan du vill med deras kroppar. Låt mig ruinera dem först. Sedan kan du avsluta det.”

En långsam, nästan osynlig skugga av ett leende drog över Dominics ärriga läppar. Det var leendet hos ett rovdjur som just insett att dess partner hade samma smak för blod.

“Klockan är halv fem på morgonen,” sa han. “Hur snabbt kan du riva deras värld?”

“Ge mig tre timmar,” svarade jag, gick fram till mitt enorma skrivbord i mahogny och slog upp min bärbara dator. “När jag är klar kommer de inte ens att äga kläderna de har på sig.”

Kapitel 4: Det Kalla Kriget

Societeten är en illusion. Gamla pengar bygger ofta på fundament av lån, tjänster, svarta hål av skulder och desperata försök att hålla fasaden uppe. Jag visste detta eftersom jag hade spenderat tio år med att strategiskt låna ut pengar till rätt personer. Beatrice familj, familjen van der Bilt, hade en gång varit kungligheter i Rhode Island. Nu var de ingenting annat än en pappersdrake i en storm. Och jag kontrollerade stormen.

Min första ringsignal gick till Marcus Thorne. Han var en man vars moraliska kompass ständigt pekade mot högsta möjliga avkastning, en corporate raider av värsta sort. Han svarade på andra signalen, trots den okristliga timmen.

“Victoria,” grusade hans röst i högtalartelefonen. “Marknaden öppnar inte förrän om flera timmar. Vem har dött?”

“Det har inte hänt än, men det kommer,” sa jag, fingrarna flög över tangentbordet medan jag drog upp skärmdump efter skärmdump av Beatrices finansiella portfölj. “Du minns den där diskreta fonden du skapade för att köpa upp ‘distressed assets’ på östkusten?”

“Självklart.”

“Jag vill att du omedelbart köper upp alla skuldebrev associerade med familjen van der Bilts egendom i Newport. Allt. Till och med lånen för hennes antika bilar. Betala en premie på tjugo procent om de trilskas, men jag vill ha äganderätten på mitt bord före klockan åtta. Ring in lånens förfall omedelbart, med hänvisning till klausul sju om ‘betydande materiell avvikelse’ som jag vet att de redan har brutit mot.”

“Victoria, det där är fientligt till och med för dig. Hennes familj kommer att bli avhysta före lunch.”

“Det är poängen, Marcus. Gör det bara. Eller så flyttar jag mina tillgångar till Vanguard innan du hinner äta frukost.”

Nästa samtal gick till VD:n för banken som hanterade Prestons företag. Preston älskade att leka affärsman, men hans tech-startup var helt beroende av en checkkredit som banken kunde dra in vid minsta tecken på instabilitet. Jag ägde trettio procent av bankens styrelse genom ombud.

När klockan slog sex på morgonen hade jag fryst varje kreditkort, annullerat varje lån och satt en blockering på varje bankkonto som bar deras efternamn. Jag hade till och med ringt den exklusiva countryklubben och informerat dem om att familjen van der Bilt var föremål för en massiv bedrägeriutredning.

Jag stängde ner locket på datorn. Min andning var tung, adrenlinet pumpade genom mina ådror som gift. Jag tittade upp. Dominic satt i en läderfåtölj i hörnet av rummet och rullade en okänd, tung metallpjäs mellan sina knogar. Han hade lyssnat på varje ord.