“Du har blivit kallare, Victoria,” konstaterade han. Det lät nästan som en komplimang.
“Du krossar ben, Dominic. Jag krossar arv. Nu har de ingenting.” Jag reste mig upp och knäppte min silkesblus. “Låt oss åka och berätta det för dem.”
Kapitel 5: Svit 404
Grand Plaza var det mest exklusiva hotellet i staden, känt för sin diskretion och sina oklanderliga marmorfoajéer. Vi åkte dit i Dominics armada av svarta stadsjeepar. Regnet hade avtagit till ett envist, iskallt duggregn. Himlen var fylld av blytunga moln som vägrade släppa fram morgonsolen. Det var passande. Det skulle inte bli någon soluppgång för dem.
Jag bar en figursydd, svart kappa över en skarp vit dräkt. Jag såg ut som om jag var på väg till en styrelsemöte. Dominic gick bredvid mig, händerna i fickorna, omgiven av fyra män som såg ut att kunna riva hotellet med sina bara händer.
Hotellets säkerhetschef, en man vid namn Richards, kom skyndande genom lobbyn när han såg vår konvoj kliva in. Han såg först på mig och log osäkert, sedan föll hans blick på Dominic och färgen försvann helt från hans ansikte. Richards visste vem Dominic var. Alla i den här staden som levde i skuggan visste vem The Wolf of Providence var.
“M-mr. Castiglione,” stammade säkerhetschefen. “Mrs. Castiglione. Vi förväntade oss inte…”
“Övervakningskamerorna på fjärde våningen, Richards,” avbröt Dominic lugnt, utan att sakta ner stegen. “Stäng av dem. Radera banden från de senaste tolv timmarna. Om en enda jävla polis kallas hit, kommer jag personligen att tvinga dig att äta ditt eget övervakningssystem. Förstått?”
“Ja, sir. Omedelbart, sir.” Richards nästan snubblade över sina egna fötter när han backade undan.
Vi klev in i den gyllene hissen. Tystnaden mellan mig och Dominic var elektrisk. Jag kunde känna vreden vibrera från honom, en mörk, kinetisk energi som väntade på att släppas lös.
Hissen plingade till på fjärde våningen. Penthousen. Svit 404.
Två av Dominics män gick fram till de dubbla dörrarna. De brydde sig inte om att dyrka låset. En av dem, en man vars ansikte var fyllt av tatueringar, lyfte en kraftig kofot och bände upp dörren med ett öronbedövande kraschande. Träet splittrades som tändstickor.
Vi klev in i bröllopssviten.
Rummet var en katastrof av krossat glas, välta möbler och blod. Lilys blod. På den ljusa mattan fanns mörka, rostfärgade fläckar. På soffan låg Prestons silkeslips, den han hade använt för att binda hennes handleder. Min synfält smalnade av, allting runt omkring mig blev oskarpt, förutom de två gestalterna längst in i rummet.
Preston stod vid fönstret, klädd i en oknäppt skjorta, panikslagen i ansiktet, med en mobiltelefon tryckt mot örat. Beatrice satt i en fåtölj, fortfarande draperad i sina vidriga smaragder, en halvfull kristallglasering med brandy i handen. Hennes hy var askgrå. Hon hade förstått att Lily hade flytt. De väntade på polisen. De väntade på mina advokater.
De förväntade sig lag och ordning. De förväntade sig ett civiliserat krig.
När Beatrice såg mig, flammade hennes aristokratiska arrogans tillfälligt upp, en desperat försvarsmekanism. Hon ställde ner glaset och rätade på ryggen.
“Victoria,” sa hon kallt, även om hennes röst skälvde lätt. “Din dotter är hysterisk. Hon fick ett psykotiskt utbrott under natten. Vi tvingades…”
Hennes ord dog i strupen när Dominic klev fram från skuggorna bakom mig.
Preston släppte telefonen. Den föll med en dov thud mot mattan. Han backade instinktivt tills hans rygg slog emot det massiva panoramafönstret. Han visste mycket väl vem Dominic var; Lily hade berättat för honom att hennes pappa var en man man aldrig korsade, även om han inte visste hela sanningen.
“Vem…” började Beatrice, hennes blick flackade mellan mig och jätten som stod vid min sida.
“Ni krävde ett ägarbyte för lägenheten i centrum,” sa jag. Min röst var lugn, metodisk, ett perfekt eko av den kyla jag känt hela morgonen. Jag klev fram, drog fram en bunt papper från min portfölj och kastade dem på det krossade soffbordet. “Jag tyckte att jag skulle komma hit personligen för att ordna med överlåtelserna.”
Beatrice tittade på pappren. Sedan tittade hon på mig. “Vad är detta?”
“Detta är meddelanden om utmätning, Beatrice. Ert hus, The Manor, tillhör nu mig. Din sons företag har blivit förklarat i konkurs från och med fem minuter sedan. Era bankkonton, era trustfonder, till och med kreditkorten du använder för att köpa din jävla brandy – allt är fryst, upphävt och beslagtaget. Ni är bankrutta. Ni är ingenting.”
Beatrice ansikte förvrängdes i en blandning av ursinne och panik. “Du kan inte göra så! Det är olagligt! Jag har vänner, jag har kontakter…”
“Du har inga vänner,” avbröt jag. “Dina vänner svarar inte i telefon längre. Jag såg till det.”
Preston försökte spela modig. Han tog ett darrande steg framåt. “Lyssna här, vi kan förklara… Lily var instabil, hon…”
Han hann inte avsluta meningen.
