“Min älskarinna bär min sanna arvinge; Du är bara en inkubator,” fräste han, med en röst så hög att gästerna på första raden kunde höra.

Jag vaggade honom försiktigt, andades in doften av mjölk och talk, äntligen befriad från mitt förflutnas skuggor. Vingården blomstrade under mitt direkta ledarskap. Utan Garretts giftiga ego som alienerade våra stora distributörer skulle våra resultat för fjärde kvartalet ha krossat alla rekord. Jag hade funnit frid, inte genom att fly från min kraft, utan genom att utöva den med precision.

Gabriel kom varje vecka och hade med sig stora gosedjur. Gideon ringde varje dag och krävde nyheter om sin brorsons vikt. Den formidabla ledningen i Las Vegas var förvånansvärt eftergiven mot den yngsta av Montgomerys.

Tack vare godsets starka underrättelsenätverk hölls jag fullt informerad om Garretts nya situation.

Han satt och försmäktade i en grå, fönsterlös cell i ett högsäkerhetsförvar, i väntan på en rättegång han inte hade råd att vinna. Valentis advokater hade gjort allt för att säkerställa att hans domstolsutsedda advokat blev överväldigad och dåligt förberedd. Men rättslig ruin var inte nådestöten. Nådestöten kom till honom med posten.

För bara tre dagar sedan anlände ett domstolsbeordrat DNA-test till Garretts metallbord. Chantal, desperat att hitta pengar till sitt försvar, försökte stämma Garrett på underhåll för barnet hon bar. Resultaten av DNA-analysen visade att Chantals ofödda barn inte var hennes. Bebisen var en tjugotvåårig ung man, en promotor av en liten nattklubb, som hon hade en affär med.

Garrett hade förlorat sitt imperium, sin frihet, sin fru och den yttersta pelaren i sin narcissism: sitt arv. Han var ingenting. En tom man, inlåst i en bur.

Jag kysste min sons huvud och anförtrodde honom åt hans barnflicka, en kvinna med orubblig lojalitet som råkade vara svart bälte i tre kampsporter. Jag hade jobb.

Jag tog min tillflykt till det privata kontoret, ett gammalt rum med träarbete som hade tillhört godsets grundare. Jag höll på att arkivera min familjs historiska handlingar, göra mig av med Garretts förfalskade dokument och pussla ihop Montgomery-arkiven.

Jag knäböjde framför det tunga kassaskåpet gömt bakom en mahognypanel. Det var min avlidne fars privata kassaskåp, det jag sällan öppnat sedan jag kom till Kalifornien. Jag knappade in kombinationen, de tunga låsen klickade på plats.

Jag tog fram högar med gamla lagfarter och innehavarobligationer. Men när jag rotade djupt in i denna mörka, dammiga grotta, snuddade min hand vid något obekant.

Jag tog ut henne i ljuset. Det var en tung midnattsblå sammetslåda, stor som en humidor. Jag drog fingrarna över locket. Den var förseglad med en vaxsigill som jag aldrig sett förut: varken Valentis varg eller Montgomerys murgröna, utan en tvåhövdad orm som bet i dess svans.

Under lådans lås av mässing låg ett tjockt elfenbensbenskuvert. Den var förseglad med samma vaxsigill. En rysning gick längs min ryggrad när jag läste den eleganta handskrivna kalligrafin som prydde framsidan.

Den var inte adresserad till mig. Den var inte adresserad till min avlidne far, inte till Gideon, inte heller till Gabriel.

Det var adresserat endast till min bebis.

Kapitel 6: Den verkliga hävarmen

Tre år går i ett ögonblick när du bygger ett imperium istället för att överleva ett äktenskap.

Solen stekte ner över de vidsträckta vingårdarna på Montgomery-godset. Jag gick mellan de oändliga raderna av gröna rankor, jorden knastrade behagligt under mina stövlar. Framför mig fylldes luften av glädjefyllt och spontant skratt.

Min treårige son,LeoHe sprang före, hans svarta lockar studsade i vinden. Han var helt orädd, en egenskap som skrämde mig lika mycket som den fascinerade mig. Han sprang till trähagen där hans farbröder, Gideon och Gabriel, väntade på honom. De fruktade ledarna för Las Vegas-syndikatet var täckta av damm och försökte lära ett litet barn att rida på en envis Shetlandsponny vid namn Barnaby.

Gabriel, en man som regelbundet skrämde kasinomagnater med en enkel harkling, snäste med tungan och erbjöd ponnyn en miniatyrmorot, medan Gideon gick vid deras sida, med händerna vilande på Leos midja, som för att skydda honom. I världens ögon var de hänsynslösa och kalla män. För Leo var de helt enkelt hans farbröder, oerhört lojala och helt i hans våld.

Jag stannade vid kanten av depån, mina underarmar lutade mot det vita trästängslet. Napa-solen började sin långsamma nedgång och prydde de böljande kullarna med gyllene och lila nyanser. Jag tog ett djupt andetag för att lugna mig. Tre år. Under den tiden hade jag inte bara återställt Montgomery-godset till dess forna glans, berövat det all vulgär och företagsmässig touch som Garrett hade lagt på det, utan jag hade också återtagit min rättmätiga plats vid rodret för de legitima företagen i Valenti-imperiet.

Jag gömde mig inte längre. Den tysta, undergivna arvtagerskan var död, begravd i samma jord där Garrett hade puttat mig den där hemska eftermiddagen.

När jag blickade ut över de vidsträckta vingårdarna som helt och hållet tillhörde min son och mig, kom en djup känsla av klarhet över mig. Jag tänkte på Garrett, fortfarande ruttnande i sin två-tum-två-och-två meter stor cell, mannen som trodde att att ropa högst gjorde honom till kung. Jag ler, ett sött och uppriktigt leende, ett uttryck av ren befrielse.