“Du borde verkligen ha kollat lagfarten till den här egendomen, Garrett,” viskade jag.
Innan Garrett ens hann signalera till sina livvakter att eskortera mig började marken under våra fötter vibrera våldsamt. Det var inte en lätt skakning, utan det dova, rytmiska mullret av ett annalkande krig. De imponerande järngrindarna till egendomen, i slutet av den långa gränden, nöjde sig inte med att öppnas; De sjönk brutalt med ett öronbedövande brak, slet loss från sina gångjärn av den råa kraften från det främre fordonet.
En konvoj av sex djupsvarta bepansrade SUV:ar dök upp på den oklanderligt välskötta gräsmattan, skar djupa och fula fåror i det gröna och perfekta gräset, och omringade den chockade folkmassan i en perfekt koordinerad taktisk cirkel.
Kapitel 3: Blodets rättigheter
Kaos bröt ut. Investerare, societetskvinnor, pressen – alla spreds som skrämda fåglar, skrikande och sökande skydd bakom champagnebord när de imponerande fordonen, värdiga ett militärfordon, abrupt stannade. Damm och lukten av trasig jord fyllde luften.
Dörrarna till 4×4 öppnades samtidigt. Tungt beväpnade män, klädda i skräddarsydda svarta kostymer, kom ut. De skrek inte. De viftade inte med sina automatvapen. De bildade helt enkelt en tyst, ogenomtränglig mur av våld runt paviljongen, deras ögon dolda bakom svarta solglasögon. Denna absoluta disciplin var mycket mer skrämmande än någon gatugängs skryt.
Garretts livvakter—privata säkerhetsvakter vana vid att hantera stökiga turister—frös till och deras händer hängde onödigt nära sina hölster. En enkel blick från männen i svart fick dem långsamt att backa, händerna höjda i tyst kapitulation.
Två män klev ur SUV:en i täten.
Gédéon och Gabriel Valenti.
Mina bröder. De tvillinggudfäderna till organiserad brottslighet i Las Vegas. De rörde sig med den skrämmande, synkroniserade gracen hos topprovdjur. Gideon, tre minuter äldre, bar en specialtillverkad kolgrå kostym, hans uttryck lika ogenomträngligt och hårt som granit. Gabriel var Gideons klubbs blad, med ett grymt och hånfullt leende på läpparna när han såg på den skräckslagna publiken.
De ignorerade gästernas skrik. De ignorerade Chantal, som hukade sig bakom Garrett. De gick direkt till platsen där jag blödde i rosbuskarna.
Garrett tog ett steg framåt, försökte puffa ut bröstet för att upprätthålla sin illusion av auktoritet. “Hej! Du kan inte landa så! Jag är Garrett Hayes, VD för… »
Gabriel hann inte ens sakta ner. Med baksidan av handen slog han Garrett så våldsamt att knäppet ekade som en piska. Garrett snurrade runt och föll ihop på takstenarna på läktaren, blod forsade från hans spruckna läpp. Innan han hann flytta sig slog Gabriel foten i Garretts polerade italienska sko, tryckte ner hans fot i marken och tryckte ner hälen tills Garrett stönade av smärta.
Gideon knäböjde bredvid mig, likgiltig inför taggarna som slet genom hans dyrbara kostym. Hans kalla blick mjuknade för ett ögonblick när han märkte blodet på mina armar och hur jag höll om magen.
“Är du trasig, sorellina?” frågade han med en djup, hes röst.
“Bara ett blåmärke,” viskade jag när jag tog hans utsträckta hand. Han drog upp mig utan ansträngning och lade en stark, skyddande arm runt min midja för stöd.
Gideon vände sin iskalla blick mot Garrett, som flämtade och kämpade under Gabriels stövel. Tvillingarna stirrade på mannen som just hade attackerat deras syster och sa i kör, i ett synkroniserat eko av rent hot, “Det verkar som att du har glömt vem hon tillhör.”
Garrett spottade blod på stenarna, med ögonen vidöppna av en primitiv begynnande skräck. Han tittade på de beväpnade männen, lyxbilarna och slutligen på mina bröder. “Vem… Vem är du? stammade han.
Jag tog ett steg framåt och lutade mig lätt mot Gideon. Smärtan i ryggen avtog, ersatt av kristallin, isande adrenalin.
“Det är mina bröder, Garrett,” viskade jag kallt och lät stavelserna eka i den tunga luften. “Och allt du trodde tillhörde dig tillhör dem.”
Chantal gav ifrån sig ett kvävt, patetiskt snyft, desperat försökte hon dra loss den 10-karats diamanten från sitt finger, men knogarna var svullna av värmen. Han satt fast. Gabriel märkte det och gav henne ett leende som fick henne att bryta ihop.
Garrett stack frenetiskt ner handen i jackfickan, händerna skakade så mycket att han knappt kunde hålla i telefonen. “Jag ringer polisen. Jag ringer mitt privata säkerhetsföretag. Ni åker alla till federalt fängelse! »
Han tryckte på skärmen. Han väntade. Han knackade igen.
Men hans telefon ringde inget nummer. Istället visade han en skarp röd nödlarm. Min telefon, som låg i fickan, vibrerade för att bekräfta varningen. Alla företagsbankkonton, personliga kreditlinjer, offshore brevlådebolag och lagfarter i Garrett Hayes namn hade just frysts genom en internationell rättslig frysorder, undertecknad och verkställd av Valenti Syndikatets armé av hänsynslösa företagsjurister. Den raderades officiellt från cirkulation.
Kapitel 4: Banken vinner alltid
På tjugo minuter var babyshowern helt nedmonterad. Gästerna identifierades en efter en, deras telefoner raderades från alla foton och videor av mina bröders tekniker, och de eskorterades ut ur området med förslaget, lugnt och skrämmande, att glömma allt de sett den dagen.
