Den stora salen i Montgomery Estate — rummet som Garrett hade renoverat till stor kostnad, med mina pengar, för att få det att se ut som ett teknikcenter i Silicon Valley — hade förvandlats till ett mobilt huvudkontor för familjen Valenti. Högpresterande bärbara datorer stod öppna på det långa ekbordet och visade kaskadflöde av finansiella data. Tungt beväpnade ligister stod vid varje utgång.
Jag satt tyst i en mjuk sammetsfåtölj längst bak i rummet. En ambulanssjukvårdare från ett privat företag hade precis avslutat kontrollen av mina konstanter och barnets hjärtfrekvens i det intilliggande kontoret. Bebisen mådde bra. Adrenalinet hade fått mitt blodtryck att stiga, men mitt barn var oskadd. Mina underarmar var bandagerade där taggarna hade rivit mig.
Garrett och Chantal tvingades stanna kvar i rummets mitt, flankerade av två hantlangare. De såg ut som skräckslagna barn, kallade till rektorns kontor, berövade sin självsäkerhet och makt.
Gabriel lutade sig mot den stora eldstaden och snurrade en tung silvertändare. Gideon stod precis bakom min stol, hans händer vilade nonchalant på sammetsryggstödet. Det var den klassiska hållningen för en capo som skyddar sin gudfar.
“Låt oss titta på kontona, ska vi?” sa Gabriel och öppnade en läderinbunden mapp på bordet. “Garrett Hayes, du har skapat tre skalbolag på Caymanöarna under de senaste arton månaderna. Du omdirigerade cirka tolv miljoner dollar i rörelsekapital från Montgomery Estates konton till dessa skalbolag och klassificerade dem som “utländska marknadsföringskostnader.” »
Garrett sväljer hårt. Hans vänstra öga började slutas under Gabriels bakhand. “Det var… Det var en aggressiv tillväxtstrategi. »
“Det var förskingring, din amatörparasit,” rättade Gideon med låg, hotfull röst. “Du använde också upp till gränsen tre kreditlinjer relaterade till lagfarten för att köpa en penthouse i San Francisco, en yacht som för närvarande ligger förtöjd i Sausalito, och… Gideon stannade upp och såg på Chantal med uppenbar avsmak. « … En specialtillverkad platinaram som är ganska dyr för ett stulet smycke. »
Chantal föll ihop. Fasaden av den hänsynslösa och ambitiösa marknadschefen krossades i tusen bitar. Hon föll ner på knä på den persiska mattan och drog våldsamt i sitt finger. I en desperat och sönderriven gest som rev hennes hud lyckades hon till slut befria sig från ringen. Hon slet av den stulna diamantringen och kastade den på marken. Den halkade på golvet och stannade i slutet av min sko.
“Ta tillbaka den!” skrek Chantal, hennes mascara droppade i fula svarta strimmor över ansiktet. Hon pekade med ett darrande finger på Garrett. “Det var hans idé! Han sa att du bara var en spökarvtagare utan familj! Han påstod sig vara hjärnan bakom operationen, att han lagligt skyddade dig och att vi skulle ta vingården och lämna dig med ingenting! Jag visste inte att du var… Dem! »
Garrett stirrade på henne, uppslukad av svek. Den “sanna partnern” han hade hyllat en timme tidigare hade förrått honom så fort vapnen dök upp.
Han föll ner på knä bredvid henne och övergav all värdighet. Han kröp några centimeter mot mig, tårar blandade med blod på hans ansikte. “Sienna… Snälla. Snälla, vi kan prata om det. Jag tappade räkningen. Jag var stressad. Men jag älskar dig! Tänk på vårt barn! Vi kan fixa det! »
Jag tittade ner på den stulna ringen från mina fötter, sedan höjde jag dem mot denna ynkliga, krypande man som jag en gång trott var min tillflykt. Jag kände ingenting. Varken ilska eller sorg. Bara det kalla, pragmatiska behovet av att ta bort ett hinder.
Jag lutade mig framåt och såg på honom med iskall distans. “Detta barn kommer att bära mitt namn, bo i mitt hus och aldrig känna ditt ansikte.”
Jag nickade mot Gideon.
Garrett backade snabbt tillbaka mot de tunga mahognydörrarna, hans överlevnadsinstinkter tog äntligen över paniken. “Du kan inte döda mig! Om jag försvinner kommer alla att veta att det var du! »
“Döda dig?” Gabriel skrattar, med ett genuint roat skratt. “Varför skulle vi göra dig en sådan tjänst? Du är en ekonomisk brottsling, Garrett. Vi föredrar laglig tortyr. »
Gideon knäppte med fingrarna.
De tunga mahognydörrarna öppnades. Två män i billiga, illa skurna kostymer gick in i stora salen. De fungerade inte för mina bröder. De arbetade för USA:s regering. De visade upp sina brickor och höll en tjock hög med dokument. Två federala agenter, med en federal arresteringsorder för bedrägeri via telegraf, förskingring och konspiration.
Garretts skrik ekade genom valvet när de handfängslade honom och släpade ut honom i det bleknande dagsljuset.
Kapitel 5: Arrogansens aska
Rättssystemet är anmärkningsvärt effektivt när det drivs av de bästa advokater pengar kan köpa.
Månader senare hade den tryckande sommarhettan gett vika för en sval, gyllene höst i Napa Valley. Skörden var över, vinrankorna nakna, redo att vila innan nästa cykel. Sittande på min solbelysta balkong, med en mjuk kashmirfilt över axlarna, höll jag min friska och perfekt formade lilla pojke i mina armar. Han hade mina ögon. Han fick inget från sin far.
