“Min älskarinna bär min sanna arvinge; Du är bara en inkubator,” fräste han, med en röst så hög att gästerna på första raden kunde höra.

Jag tittade ner på mannen som sov bredvid mig, en man jag valt för att rädda mig från monstren från mitt förflutna, bara för att inse att jag hade bjudit in en parasit i min säng.

Kapitel 2: Uppbrottet

Eftermiddagssolen brände de välskötta gräsmattorna på Montgomery Estate och lyste upp en sjukligt praktfull miljö. Det var min bebis födelsedag. Evenemanget skulle vara en intim sammankomst, men Garrett hade tagit den till sig och förvandlat det viktiga ögonblicket till en social gala. Ljusslingor hängde pråligt från de århundraden gamla ekarna, en stråkkvartett spelade själlös klassisk musik, och lokala pressfotografer smög runt i den vittältade paviljongen.

Sittande i en högryggad flettingsfåtölj kände jag mig som en enkel accessoar. Min blommiga sidengravidklänning klibbade obehagligt mot huden i den tryckande hettan. Mina vrister var svullna, min rygg värkte med en dov, bultande smärta, och diamanten som stulits från min mamma var spårlöst borta.

Garrett var i sitt esse, tronande vid champagnefontänen, skrattande högt med investerarna. Chantal Thorne lämnade aldrig hans sida, formad i en scharlakansröd klänning som trotsade alla outtalade regler för social etikett. Hon såg mindre ut som en anställd och mer som en rovdjur som smyger runt sårat byte.

Jag smuttade på mitt kolsyrade vatten medan jag tittade på folkmassan. Jag hade ringt ett samtal den kväll jag hittade kvittot från juveleraraffären. Ett enkelt krypterat samtal till ett nummer i Las Vegas som jag inte hade ringt på fyra år. Nu väntade jag bara.

“Mina damer och herrar, kära kollegor och vänner!” Garretts röst ekade genom det dolda ljudsystemet. Stående på scenen höll han en mikrofon. Stråkkvartetten dog ut. Publiken tystnade och vände sin uppmärksamhet mot mannen i stunden.

“Vi är samlade idag för att fira denna egendoms framtid,” meddelade Garrett, med bröstet som bultade. Han tittade inte på mig. Hans blick granskade investerarna. “Att bygga Montgomery-varumärket har varit den största utmaningen och triumfen i mitt liv. Detta krävde en vision. Detta har krävt en orubblig hängivenhet till excellens. Och viktigast av allt, det krävde en partner som verkligen förstod min beslutsamhet. »

Jag satte mig upp i stolen, en antydan till oro genomborrade äntligen mitt studerade lugn.

Garrett hörde av sig, men inte till mig. Han lutade sig mot folkmassan. Chantal tog ett steg framåt, hennes läppar sträckta ut i ett självsäkert och segerrikt leende, och tog hans hand. Han drog henne till plattformen bredvid sig.

Ett gemensamt mummel av förundran gick genom gästerna. Pressfotograferna höjde instinktivt sina linser.

“Ett riktigt imperium behöver en riktig drottning,” fortsatte Garrett med en ton av teatralisk uppriktighet. “Någon som slåss vid min sida i skyttegravarna. Chantal var den partnern. »

Jag hade en tomhet. Den bländande djärvheten i den här saken paralyserade mig för ett ögonblick. Jag satte mig smärtsamt upp från min rottingstol, min tunga mage rubbade balansen. “Garrett,” sa jag, min röst genomborrade viskningarna. “Gå av. Omedelbart. »

Han blängde på mig, den charmiga VD:ns mask sprack och avslöjade den nyckfulla och elaka pojken som gömde sig under ytan. Han tappade mikrofonen. Ett gällt ljud undslapp den. Han lämnade plattformen och gick rakt mot mig.

“Våga inte ens förödmjuka mig inför dem,” väste han och grep tag i min arm så hårt att hans fingrar grävde sig in i min muskel.

“Du gör bort dig,” svarade jag med en iskall röst. “Släpp mig.”

“Det är över för dig, Sienna. Jag tömde dina konton. Vingården finansieras av mina brevlådeföretag. Du har inget kvar. »

Med ett skarpt och våldsamt slag knuffade Garrett tillbaka mig.

Min häl fastnade i kanten av stenterrassen. Jag försökte greppa tag i bordskanten, men mina fingrar fann inget annat än tomhet. Jag lutade bakåt och kraschade mot den täta och taggiga klungan av de prisbelönta gamla rosbuskarna.

Vassa, giftiga taggar rev igenom min sidenrock och skar djupt i mina vader och underarmar. Jag föll till marken med en duns, och kröp instinktivt ihop för att skydda magen. En brännande smärta gick längs min ryggrad. Rop och flämtningar steg från gästerna, men ingen rörde sig. De var paralyserade av stundens kollektiva skräck.

Garrett stod över mig, bröstet flämtande. Han såg ner på mig, blodig i dammet, och all människa försvann ur hans blick.

Vid hans sida steg Chantal fram. Hon lade en hand på hans axel. I det ögonblicket sken eftermiddagssolen i det bländande skenet från en sten på hans vänstra ringfinger. Det var min mammas tiokarats smaragdslipade diamant, infattad i en gloria av vulgär platina. Hon visade upp min stulna ring med ett leende av illamående stolthet.

Jag grep tag i min värkande mage och tittade upp på dem båda. Chocken har lagt sig. Längtan efter ett normalt, fridfullt liv har försvunnit som vatten i en het stekpanna. Valenti-blodet, vilande i åratal, vaknade i mig, mörkt och absolut.

Jag skissade ett kallt och grymt leende.