Stepan var död för mig nu. Han var bara ett spöke i en brun tegelvilla i en förort, fångad i sina egna lögner, medan vi – de “galna”, de “otacksamma” – levde vidare.
Jag reste mig upp, fyllde vattenkannan och vattnade min egen lilla pelargon i fönstret. Sedan log jag mot min spegelbild i fönsterglaset. Det var en kvinna med skarpa kindben och grått hår, men hon såg inte längre åldrad och trött ut. Hon såg levande ut.
Livet hade trots allt bara börjat.
