— Varför ringer Galja dig hela tiden?
— Tycker du inte att hon lägger sig i vårt liv för mycket?
Sedan blir samtalen mer påstridiga:
— Efter att du träffat henne kommer du alltid hem upprörd.
— Det ser jag ju.
Och så börjar den tunga förolämpningen, som sträcker sig över hela kvällen:
— Välj: antingen jag eller dina kompisar.
Jag valde honom.
Då kändes det uppriktigt sagt som att sann kärlek såg ut så, att man kunde ge upp allt för sin man.
Till och med Gulja – min Gulja, som jag varit vän med sedan tekniska skolan.
Hon hade väntat på mig hela tiden.
Och när jag till slut bestämde mig för att gå, var det hon som kom till mitt pyttelilla hyresrum och satt kvar hos mig till långt in på natten.
Vi grät tillsammans och åt kallt kokt kött med händerna, eftersom det inte fanns några gafflar i rummet.
— Och han upprepar ständigt, sänkte Rita rösten till en viskning, att hans första fru var galen.
— Hon packade sina saker och gick.
— Bara tog och gick, utan förklaring.
— Han säger: ”Jag gjorde så mycket för henne, men hon visade sig vara otacksam.”
Jag tappade andan.
Jag rörde mig inte.
Jag bara stelnade till, som en person som oväntat hör sitt eget namn i ett främmande samtal.
För att den ”galna” frun var jag.
Den som packade sina saker var jag.
Den otacksamma – det var också jag.
Stepan pratade om mig.
Till sin nya hustru.
Med samma ton och samma ord som han tidigare använde när han pratade med mig om sin mor, grannarna och hela världen, som han ansåg var skyldig honom något.
— Hon är inte galen, sa jag tyst.
— Hon var bara trött.
Rita tittade förvånat på mig och lutade huvudet lätt.
— Hur vet du det?
— Känner du henne?
Jag svarade inte.
Jag drack mitt te i små klunkar, brände mig och fortsatte tiga.
Från den undre britsen mittemot observerade en äldre kvinna vid namn Natalja oss.
Hon hade stigit på vid förra stationen och hade fram till nu inte sagt ett ord.
Hon bara låg där, med handen under huvudet, och lyssnade på vårt samtal.
Rita tog fram sin telefon.
— Vill du se?
— Här är min man.
På bilden var Stepan.
Åldrad, med kort grått hår istället för det som en gång varit mörkt, i skjortan som jag en gång köpt till honom på marknaden.
Och fortfarande samma blick – mjuk, snäll, nästan kärleksfull.
Det var precis med den blicken han kunde få vem som helst på sin sida.
Jag ställde lugnt ner glaset på bordet.
Till min egen förvåning skakade inte mina händer.
Jag var övertygad om att jag skulle bli nervös, men inget sådant hände.
Allt hade redan hänt.
Det fanns inget mer att vara rädd för.
Jag visste alltför väl hur den här historien skulle sluta, för att jag själv hade levt den.
— Är det din man? frågade jag lågt.
— Ja, Stepan, log Rita med det där speciella leendet som man ger en person man ännu inte hunnit sluta älska helt.
— Han är snäll.
— Han har bara ett svårt humör.
Sedan erkände Rita att mannen för en vecka sedan hade knuffat henne så hårt att hon ramlat av stolen.
Och efteråt påstod han att det var hennes eget fel – hon hade provocerat honom.
Hon visade mig blåmärket på axeln.
Gulgrönt, nästan läkt.
Under natten, medan Stepan sov, packade hon sina saker och åkte till sin mor.
Men inte ens nu var hon säker på att hon inte skulle återvända.
För han ringer, gråter, ber om förlåtelse och lovar att det aldrig ska hända igen.
Naturligtvis kommer det inte att hända igen.
Fram till nästa gång.
Jag lyssnade på henne och tänkte på att Stepan aldrig hade slagit mig.
Han berövade mig mitt självförtroende, förnedrade mig, isolerade mig gradvis från alla nära, men han använde inte våld.
Rita hade haft mindre tur.
Och nästa kvinna, om hon dyker upp, kommer han troligen att slå tidigare och hårdare.
För gränserna flyttas varje gång, och en person som vant sig vid makt kräver alltid mer.
Jag visste inte det här från böcker eller tv-program.
Jag visste det från mitt eget liv.
Och från historierna om kvinnorna på fabriken, som kom till skiftet i långärmat även i sommarhettan.
Natalja på den undre britsen reste sig på armbågen.
— Min lilla flicka, sa hon mjukt till Rita, fly från honom.
— Jag teg hela livet bredvid min man.
— Och nu är jag ensam.
— Och det enda jag ångrar, är att jag stod ut för länge.
Rita tittade först på Natalja, sedan på mig.
Jag drog ett djupt andetag och andades långsamt ut.
— Rita, sa jag, jag är den där ”galna” första frun.
