Rita stirrade förvånat på mig, som om hon försökte förstå om jag skämtade.
Det var tyst i kupén.
Endast ljudet av hjulens rytm och någons snarkningar från grannkupén hördes.
— Vad? viskade hon.
— Stepan är min ex-man.
— Jag levde med honom tills min dotter började högstadiet.
— Han tog min lön.
— Han drev mig bort från mina väninnor.
— Han sa exakt samma ord till mig som han säger till dig.
— ”Förstår du inte att jag gör allt detta för vår skull?”
— Ord för ord.
Rita skakade på huvudet.
— Nej… Nej, det är omöjligt.
— Det måste vara en slump.
— Rita, efter mig hade han en kvinna till.
— Mellan mig och dig – ännu en.
— Hon gick väldigt snabbt, stod inte ut ens en vinter med honom.
— Det berättade gemensamma bekanta för mig.
— För alla sina kvinnor upprepar han samma sak: att den föregående var galen, att han är ett offer för omständigheterna och att han gör allt ”för familjen”.
— Det är en rutin hos honom sedan länge.
— Snälla, Rita tryckte sjalen mot ansiktet.
— Sluta.
— Jag vill inte höra mer.
— Du kan återvända, suckade jag tungt, men om ett halvår kommer han att göra något igen.
— Ännu värre.
— Ännu skrämmande.
— Jag vill inte skrämma dig, men den här människan är kapabel till mycket.
— Och en dag kan ögonblicket komma när inget går att reparera.
— Precis så! höll Natalja med mig.
Rita ryckte av sig sjalen, knycklade ihop den och begravde ansiktet i kudden.
Natalja räckte henne tyst en flaska vatten.
Och jag satt där, lutad mot skiljeväggen, och insåg plötsligt att jag för första gången under kvällen slutat andas tungt.
Jag andades lugnt.
Djupt.
Så andas man efter ett tungt arbete, när allt är avslutat och man äntligen kan räta på ryggen.
När huvudstadens förorter dök upp utanför fönstren grät Rita inte längre.
Hon satt där, kramade sina knän, drack långsamt vatten och teg.
Hon tittade inte på mig mer.
Natalja hade klivit av under natten, med en kort nick till oss båda som avsked.
Fram till huvudstaden utbytte Rita och jag inte ett ord till.
På perrongen tog hon sin rutiga väska, rättade till yllesjalen med fransarna och försvann i folkmassan.
Jag stod där med en burk inlagda gurkor och en påse med pajen, och tittade länge efter henne tills hon slutligen försvann ur sikte.
Min dotter mötte mig på stationen, kramade om mig hårt och ledde mig till tunnelbanan.
Jag log, berättade om resan och tåget.
Om Rita sa jag inte ett ord.
Efter att ha hälsat på hos dottern återvände jag till Penza – till min fabrik och det välkända larmet från symaskinerna.
Ibland kom jag att tänka på Ritas ansikte.
Stängt.
Som en dörr som någon slagit igen inifrån.
Ärligt talat tänker jag ofta på henne.
Jag undrar hur hennes öde blev?
Lyckades hon lämna Stepan definitivt eller återvände hon?
Ibland förebrår jag mig själv för det där samtalet.
Det känns som att jag kanske sa för mycket.“`
