Vintern i Penza kom tidigt det året. Redan i november låg snön tung över fabrikstaken, och frostrosorna på fönstren i syfabriken var så tjocka att vi knappt kunde se ut på innergården. Livet hade återgått till sin vanliga, inrutade rytm. Larmet från symaskinerna, lukten av maskinolja, tygdamm som dansade i ljuset från lysrören och kvinnornas lågmälda samtal i fikarummet.
Men något inom mig hade förändrats sedan tågresan från Moskva.
Innan jag träffade Rita hade mitt förflutna med Stepan varit just det – förflutet. En stängd dörr. En mörk källare jag låst och kastat nyckeln till. Men Rita hade oavsiktligt brutit upp det låset. Hennes ansikte, de rödgråtna ögonen, hennes händer som kramade den fransiga yllesjalen… Allt det där hemsökte mig.
Ofta, när jag satt böjd över en söm, kom jag på mig själv med att stirra rakt ut i luften. Jag tänkte på hennes blåmärke. Det där gulgröna, nästan läkta märket på axeln. Jag visste, med en iskall övertygelse, att hon hade åkt tillbaka. Jag hade sett det i hennes blick på perrongen. Hon var för skräckslagen av sanningen, för överväldigad av den, för att orka ta steget fullt ut. Stepan hade säkert ringt. Han hade gråtit. Han hade sagt att han inte kunde andas utan henne, att han skulle dö om hon inte kom tillbaka. Han kanske till och med hade lovat att de kunde skaffa en kattunge, trots hans “allergi”, bara för att bevisa sin kärlek.
Och hon hade trott honom. För man vill tro. Man vill så desperat att illusionen man gift sig med ska vara sanningen.
Månaderna gick. Julen passerade, sedan kom ett isande kallt februari.
Det var en tisdagkväll. Skiftet var slut och mörkret hade redan fallit. Jag svepte min tjocka kappa tätare omkring mig och traskade ut genom fabriksgrindarna. Snön knarrade under stövlarna. Under gatlyktan vid busshållplatsen stod en gestalt. En kvinna, tunn och hopkrupen mot kylan, i en jacka som var alldeles för tunn för årstiden.
När jag kom närmare vände hon sig om.
Under en ögonblicksdel kände jag inte igen henne. Kinderna var insjunkna, ögonen hade mörka ringar under sig, och det där välvårdade, samlade intrycket hon gett på tåget var helt borta. Hon såg ut som ett jagat djur. Men yllesjalen var densamma.
“Rita?” viskade jag. Min andedräkt blev ett vitt moln i kylan.
Hon nickade. Läpparna skakade, vare sig det var av köld eller gråt kunde jag inte avgöra. “Du sa…”, började hon, men rösten bröts. “Du sa att du arbetade på en syfabrik i Penza. Det finns bara två stora. Jag har stått utanför den andra i två dagar. Idag kom jag hit.”
“Men snälla nån, du är ju stelfrusen,” sa jag och grep tag i hennes arm. Hon ryggade till, en instinktiv rörelse som fick min mage att knyta sig. Jag kände igen den rörelsen alltför väl.
“Kom,” sa jag mjukt men bestämt. “Vi åker hem till mig.”
Min lägenhet var liten, bara ett rum och kök i en sliten panelbyggnad från sovjettiden, men den var varm och den var min. Ingen annan hade nyckel. Ingen kunde klampa in och kräva att få veta vem jag pratat med i telefon.
Jag satte Rita vid köksbordet, svepte en tjock filt om hennes axlar och satte på tekitteln. Hon satt tyst medan jag rotade fram en burk med hemgjord hallonsylt och skar upp bröd. Hon stirrade bara på sina händer.
När teet var upphällt lindade hon händerna runt den varma muggen.
“Jag åkte tillbaka,” viskade hon till slut. Tårarna började rinna igen, precis som på tåget – tyst, utan snyftningar. “Precis som du sa att jag kanske skulle göra. Han mötte mig vid stationen. Han hade blommor. Han grät på knä i snön framför alla människor. Han sa att han hade varit ett monster, att stressen på jobbet hade gjort honom galen, att han aldrig, aldrig skulle höja handen mot mig igen.”
Jag nickade långsamt. Jag hällde en sked hallonsylt i mitt te och rörde om. “Och hur länge dröjde det?” frågade jag stilla.
“En månad,” svarade hon med blicken fäst i tekoppen. “En månad av himmelriket. Han köpte en ny klänning till mig. Han lät mig träffa min mamma utan att klaga. Han var mannen jag blev förälskad i. Men sedan… sedan kom en räkning från veterinärkliniken. Jag hade köpt specialfoder till en sjuk hundvalp och lagt ut egna pengar, pengar jag hade sparat i smyg. Han hittade kvittot.”
Rita tystnade och blundade. Hon drog omedvetet upp filten tätare kring halsen.
